TVÅSAMHET & RELATIONER - “Illusionerna i mitt liv” - del 7

Välkommen till min mest personliga bloggserie hittills – en serie som kretsar kring mitt ifrågasättande av den livsstil jag haft eller har, om hur jag upptäckt att jag levt någon annans liv eller att jag levt mitt liv utifrån mitt ego, och inte mitt hjärta. En process såklart, gör nya insikter hela tiden.

Varför skriver jag detta? För jag vet att ni som läser detta kommer kunna relatera till mycket av det jag skriver. För att allt för få talar om sånt här idag. För att jag tycker det är dags att röra om i grytorna så vi slutar slumra och börjar se världen med nya ögon.

Jag är den sämsta gästen man kan ha på ett bröllop, för jag ser inte poängen med det alls.
Så inleder jag det här inlägget som ska handla om något som vi alla har olika tankar, erfarenheter och delade meningar om. Tvåsamhet. Något som betyder allt för vissa, och inget för andra. Vill därför poängtera redan nu att jag i vanlig ordning inte är ute efter vad som är rätt eller fel. Alla förhållanden ser, tack och lov, annorlunda ut. Här vill jag förmedla min syn på tvåsamheten med en inbjudan till dig som läser att reflektera över vad den innebär för dig – och varför.

När jag säger att jag inte tror på tvåsamhet så är det kanske lite förenklat, och jag får många gånger förklara vad jag menar. Man tror lätt att jag är emot relationer och kärlek överlag men det är tvärtom.

Jag tror 0% på tvåsamhet och 100% på relationer.
Är ni med på skillnaden?

Tvåsamhet
…eller rättare sagt att ingå en tvåsamhet. Att ta ett kliv in i tvåsamhet där man lovar att stanna för resten av livet. Det är det jag inte tror på. Jag kan helt enkelt inte se poängen med det heller.

Jag tror inte på ”vi två mot världen” för att det finns inget ”vi och dem”. Här blir tvåsamheten istället något som sätter upp en avskiljare mellan oss och andra där man kanske tillsammans kommer överens om vad som är okej eller inte att dela med andra utanför den egna bubblan.

En tvåsamhet har något begränsande över sig där den individuella utvecklingen och mötet med andra människor kan hämmas för att just tvåsamheten och gemenskapen med den andra personen får för stort utrymme och betydelse.

Relationer
…har vi ju på ett sätt med alla vi möter eller stöter på regelbundet, men i det här fallet är det väl kärleksrelationer jag syftar på. Jag skriver ’väl’, för även det kan diskuteras. Alla relationer ser olika ut och uppstår och förändras hela tiden i samspelet mellan människorna som är en del av den.

En kärleksrelation kan förändras enormt över tiden och gör så i takt med att människorna i den förändras. Men den har inte några strikta ramar och definitivt ingen framtidsplan. Den bygger på aktuell status här och nu, den är i stunden.

Skillnaden
Tvåsamheten, som jag kallar den här, är alltså något man ingår där man medvetet eller omedvetet sätter upp vissa regler som man tillsammans ska hålla i sin tvåsamhet, medan relationer är något som är uttalat flexibelt och förändras i samspel mellan människorna i den. Om tvåsamheten vill lova något för framtiden (som den sällan kan hålla) så är kärleksrelationen något som sker här och nu, oavsett vad som komma skall.

En tvåsamhet kan absolut förändras och man kan komma fram till nya spelregler tillsammans, men det är ett ständigt givande och tagande där man formar sitt eget liv tillsammans med någon annan. Många stoppar mig här och säger att de inte har några begränsningar alls inom sin tvåsamhet utan får göra precis som de vill – mitt svar då blir – OK, men då skulle jag heller inte kalla det en tvåsamhet heller.

Svenska Akademin tycks hålla med:
tvåsamhet
”nära relation mellan två personer som i viss mån hämmar deras kontakt med andra människor”.

Kärleksrelation – hänvisade vidare till ordet ’förhållande’:
förhållande
”samspel mellan de viktiga faktorerna”
”sätt att fungera i ömsesidigt utbyte”

Haha - spot on!

----

OK – så om allt det här bara var en fråga om definition, kanske vi bara ska lägga ner det här inlägget nu. Nope – vi har bara kommit halvvägs!

Det är precis så här mina samtal med människor jag mött gått till när vi kommer in på ämnet.
Först säger de sig tro stenhårt på tvåsamheten och när jag talat om dessa skillnader ovan blir de många gånger helt övertygade om att det bara är en definitionsfråga och att de i så fall, trots allt, är helt för en ”kärleksrelation” istället. Men vid djupare diskussion visar det sig att bakom önskan om att leva i en kärleksfull relation som är ett ömsesidigt utbyte och samspel mellan två individer så lurar den där tvåsamheten trots allt, som något slags kontrollbehov eller maktsökande ego – och när den får utrymme så kan den sabba en hel del…

Exempel på dialog

Så här kan det låta i dialoger jag haft med säkert 50 personer om detta med tvåsamhet och relationer, det här är en sammanställning av de vanligaste kommentarerna och ungefär hur ett samtal kan se ut mellan mig och en random vän:

Vännen: Jag trodde inte på tvåsamhet eller livslång kärlek förut, men nu har jag hittat kvinnan i mitt liv och ska satsa allt på henne
Jag: Du är 45 år nu med 4 relationer i bagaget – du är för gammal för att snacka livslång kärlek när du är halvvägs genom livet. Se det för vad det är – det här är en kärleksrelation av flera i ditt liv. Go for it, men lura dig inte.
Vännen: Men det här är skillnad, den här gången är det på riktigt.
Jag: Och de andra var på låtsats? Alla relationer är på riktigt, alla har ett syfte, lärdomar. Men om du syftar på att denna gång kommer det hålla livet ut, hur vet du det efter ett år tillsammans? Det borde väl ta runt 40 år att inse något sådant?

Vännen: Jag har alltid drömt om att få dela livet med någon, att aldrig vara ensam och med vetskapen om att det alltid kommer finnas någon där och att vi tar hand om varandra. Tvåsamheten är en trygghet, vetskapen om att det alltid finns någon där för mig
Jag: Det kommer alltid finns någon där för dig, olika personer för olika syften. Att tro att en person ska kunna möta dig i allt du behöver är att lägga en ofantlig börda på personens axlar, och bli något som begränsar er båda.
Vännen: Jag behöver ingå en tvåsamhet med någon för att kunna lita på personen. Att vi liksom lovar varandra trohet och tillit.
Jag: Lura dig inte. Sånt lovar man inte på förhand. Sånt visar man med tiden. Det är väl inte orden som gör dig trygg och får dig att lita på någon, är det inte tiden ni spenderat tillsammans under alla de stunder och upplevelser ni delat som kan leda fram till att du känner trygghet och tillit till en person? Man kan inte visa sånt med ord, bara genom handling.

Vännen: Tror du inte man kan leva i en kärleksrelation livet ut?
Jag: Absolut.
Vännen: Så varför tror du då inte på tvåsamheten?
Jag: För att tvåsamheten är bara ord, en önskan om en framtid och något som vi binder upp oss på. Att däremot leva i en relation för stunden som utvecklas tillsammans med individerna kan i vissa fall komma att bestå livet ut. Det var aldrig uttalat, det bara blev så.
Vännen: Men om du lever i en följsam kärleksrelation så är väl det också en slags tvåsamhet?
Jag: I stunden, i minuten som går är det kanske en tvåsamhet, men det finns inget uttalat som lovar något ens om morgondagen. Det finns inget som förbinder inför framtiden.
Vännen: Så ni skulle alltså kunna gå skilda vägar imorgon?
Jag: Japp. Men det kan de i tvåsamhet göra också, men ett sånt uppbrott kommer kretsa väldigt mycket kring skuld och skam.

Vännen: Men seriöst, du är bara rädd för relationer, eller hur?
Jag: Nej, jag älskar relationer. Det är tvåsamheten jag är emot.
Vännen: Men du är väl rädd för att ingå något seriöst för att du är rädd för att det ska ta slut?
Jag: Jag vet att det som är bara är för stunden, eller i nuet, därför värdesätter jag varje minut oerhört mycket. På tal om rädsla, vem av oss är rädd egentligen? Det är ju DU som säger att du vill ingå förbund av olika slag just för att du är rädd för att bli bedragen eller lämnad.

Vännen: ”Det låter fint allt det du säger, men tyvärr funkar inte verkligheten så, vi har idag ett samhälle och ekonomisystem som bygger på tvåsamhet och giftemål, vi behöver anpassa oss till det”
Jag: Det är ju precis det jag tjatar om hela tiden – att inte falla in i att leva bortom våra mest genuina och grundläggande behov. Det är dags att leva de liv vi tror på och inte det som ekonomisamhället skapat för oss. Vi är människor, inte maskiner.

Vännen: Jag köper allt du säger, men om man vill ha barn, då måste man ju leva tillsammans med någon annan, för så ser samhället ut idag.
Jag: Allt som innefattar ”måste” och ”så ser samhället ut idag” borde vara en ringklocka för allt fler att faktiskt tänka om och börja skapa det liv man egentligen vill leva. Det finns en mängd lösningar på detta, så fastna inte i normen.

Illusionen av kärleksförhållanden
Det här är ingen ny grej för mig, jag hade dessa tankar tidigt i livet och har verkligen testat mig fram. Under tonårstiden dissade jag vänners längtan efter drömprinsar och tycker det är för mycket romantiserande och för mycket etiketter. För mycket inboxade systemrelationer istället för individanpassade sådana. För mycket en längtan och en tro på att någon annan ska komplettera oss och hela oss, när detta är något som sker hela tiden genom alla de möten vi har och alla de relationer vi har.

Att det tyvärr många gånger är rädsla för att vara ensam eller bli övergiven som får människor att inleda uttalade tvåsamheter och utlovade kärleksrelationer.
Att det tyvärr är många som inleder förhållanden och lovar det ena och andra under ruset av nyförälskelse, med drömmar och förhoppningar om en framtid som de båda kommer få kämpa hårt för att upprätthålla, och om de misslyckas leda till skuld och skam.
Att kärleken inte var till personen i sig utan till den bild man hade av personen, eller önskade att den skulle kunna vara. Eller att ett förhållande är en bekräftelse på att man duger.

Min största illusion av kärleken var just ”att vara kär i någon”.
För mig har det kommit att bli något som jag lärt mig att man ska kunna ”vara”, kär alltså. Något som samhället, media och vänner romantiserat och fått mig att tro på. Men när jag ser tillbaka på det som varit och jämför med senare erfarenheter finns det en stor skillnad…

Att vara kär i någon var det lilla perspektivet. Att känna kärlek med någon har kommit att bli det större perspektivet…

”Är kär i dig” (In love with you) = riktar något in i en annan människa och bort från mig själv.
”Känner kärlek med dig” (I feel love with you) = en känsla som uppstår när jag är tillsammans med denna någon. En känsla som inte är riktad till den andra personen utan något som ökar närvaron och kontakten med mig själv, den andra och vår omgivning. En kärlek som kan visa sig först när flertalet filter av image, föreställningar och förväntningar upplöses. När det man ser hos den andra är ett sannare och genuinare jag och man själv vågar vara sitt mest sannaste och genuina jag. (Så på ett sätt kan man känna kärlek med en massa människor utan att man har ett kärleksförhållande med dem.)

Dit kommer man inte för att man lovat varandra något, utan för att man visat varandra något. Inte för att man hindrat varandra på något sätt utan för att man gett varandra friheten att röra sig som man vill i livet. Inte för att man försökt förändra den andra utan för att man accepterat varandra fullt ut.