HEMMET - “Illusionerna i mitt liv” - del 6

Välkommen till min mest personliga bloggserie hittills – en serie som kretsar kring mitt ifrågasättande av den livsstil jag haft eller har, om hur jag upptäckt att jag levt någon annans liv eller att jag levt mitt liv utifrån mitt ego, och inte mitt hjärta. En process såklart, gör nya insikter hela tiden.

Varför skriver jag detta? För jag vet att ni som läser detta kommer kunna relatera till mycket av det jag skriver. För att allt för få talar om sånt här idag. För att jag tycker det är dags att röra om i grytorna så vi slutar slumra och börjar se världen med nya ögon.

Det är ett par månader sedan jag senast skrev ett inlägg i serien ”Illusionerna i mitt liv”. Detta för att jag varit fullt upptagen med att ta itu med en av dem – ”Hemmet”.
Jag har flyttat ut, utan att flytta in och bor just nu ’nowhere’, eller kanske ’now here’.

Allt är ganska nytt än så länge så jag kommer dela upp min upplevelse i två inlägg – i detta första berättar jag om vägen fram till beslutet att lämna hemmet och hur uppbrottet kändes. Hur det gick sen det får framtiden utvisa och det får jag berätta mer om i ett framtida inlägg.

Hemmet
Vi bodde i ett normalstort hus där vi alla hade varsina sovrum, ett kök och ett ganska stort vardagsrum som rymde stor hörnsoffa, kamin, bokhylla och stort matbord för många gäster. Det var högt i tak och fönster i alla väderstreck. Källaren var rymlig och fungerade som förvaring för alla möjliga prylar jag samlat på mig genom åren – innan jag började reflektera och fatta grejen med konsumtionshetsen.

Hemmet låg nära en väg men läget var centralt och bra, jag gillade trädgården och hade ett stort garage.

Jag trivdes jättebra här, verkligen älskade huset och platsen med närheten till Vättern och stadskärnan. Men… det är ju något med trygghet och bekvämlighet som många gånger kan sätta stopp för oss och hindra oss från att uppnå andra, mer viktiga saker i livet. Visst är de bra, men i lagom dos, det kan lätt bli en överdos av dem, framförallt av bekvämligheten.

---
Vägen fram till utflytten…

Det tog fart när jag sommaren 2021 funderade över hur jag skulle kunna anpassa mitt hem till att bli mer miljövänligt. Varannan vecka var jag ensam i huset vilket vid närmare eftertanke kändes rätt galet med tanke på miljön och klimatet. Jag förstod ju att det egentligen var för stort för våra behov och att det fanns så många saker där som stärkte känslan av hem och mys, men som inte fyllde så nödvändiga behov. Jag testade och processade så många olika tankar kring att skala ner på prylar, att kanske bo på mindre yta och hyra ut övervåningen (huset var byggt som två lägenheter men gjordes om till enfamiljshus innan jag flyttade in).

Så gjorde jag som jag brukar – jag flippar spelplanen. Jag sätter mig ner och nollställer allt, istället för att skala av lite här och där så tar jag mentalt bort rubbet och sen lägger jag bara till det som jag verkligen vill ha på min spelplan. I det här fallet blev det att jag skrev två listor bredvid varandra – en lista med sånt jag verkligen behöver och en lista med sånt jag njuter av att ha. Det visade sig snabbt att i det hem jag bodde fanns alldeles för många saker som inte ens fanns med på den där listorna. Det väckte en tanke i mig om att jag skulle vilja testa att leva livet med endast det jag behöver och njuter av att ha, och skala bort allt annat.

Jag hade också en längtan av att bo mycket mindre, eller kanske rent av bo på flera ställen och liksom förflytta mig efter säsongerna, men det var inte något jag tänkte göra förrän om runt två år när kidsen flyttat hemifrån.

Det var också dags att göra större investeringar i husets underhåll, vilket är OK när man planerar att bo kvar i 15 år, men känns halvkul när man ser sig flytta därifrån om två år. Dessutom kände jag under hösten på mig att något stort skulle ske i omvärlden som skulle påverka världsekonomi och bostäder så jag tyckte helt enkelt det var läge att skjuta ut oss redan nu, och inte vänta i två år som annars var vår plan. Så i oktober 2021 började jag prata med kidsen om hur de kände kring en flytt och vad alternativen skulle kunna vara, i januari ringde vi mäklaren och i april bestämde vi oss slutligen för att sälja. Huset blev sålt i juni och i slutet av september flyttade vi ut.

Men jag flyttade inte in nånstans.

Istället sålde jag av prylar, lät kidsen ta det de ville ha och körde det mesta av bohaget till ett kollektiv som önskade ha lite mer inredning. Vad behöll jag då – jo, det jag behöver och njuter av att ha:

BEHÖVER:
- Möjlighet att förvara mat och tillaga mat (nödvändigtvis inte ett kök)
- En trygg plats att sova på (nödvändigtvis inte samma plats varje natt)
- Kläder efter säsong
- Hygienprodukter och Första Hjälpen
- Tillgång till rent dricksvatten
- Värme under de kalla månaderna
- Skydd från kyla, vind och regn.

Kom därför att behålla tält, sovsäckar, liggunderlag, stormkök, kläder efter väder, hygienartiklar och första hjälpen-kit samt de saker jag njuter av att ha:

NJUTER AV:
- Att kunna transportera mig med cykel (och tillbehören för det)
- Att kunna paddla kajak till avskilda platser samt som yrke (kajak och tillbehör)
- En filt, några kuddfodral och ljusstakar – gillar mys.
- Mobil, dator och internet
- Att kunna lyssna på musik från hörlurar eller högtalare.
- ….och ett ytterst fåtal personliga saker till.

Flytten
Att flytta har jag gjort många gånger och tycker det går rätt smidigt. Man skalar av lite och flyttar sina lådor från ett ställe till ett annat där man sedan boar in sig.
Men det här med att flytta ut, utan att flytta in visade sig vara betydligt svårare. Nu skulle mina prylar inte vidare till ett ställe – utan till flera olika ställen och det var dessutom ett ständigt övervägande av vad som skulle behållas och vad som skulle förflyttas vart.

Det var också känslomässigt väldigt jobbigt. Inte bara att bryta upp från prylar och huset i sig, utan även från en livsstil, rutiner och en fysisk plats som band oss samman, en plats vi levde på. Även när huset var tomt var det fullt av energi och minnen. Trots att soffan var borta kunde jag se oss sitta i den och mysa med katterna framför brasan, trots att köket var tomt kunde jag se mig och dottern dansa, snacka och laga mat tillsammans, trots att matbordet var borta kunde jag se oss sitta tillsammans där och prata om allt mellan himmel och jord och trots att hallen var tom kunde jag se den svämmas över av tonårsskor och höra kidsen och deras vänner snubbla in över tröskeln. Jag var helt oförberedd på hur starkt det skulle kännas att lämna det. Inte prylarna i sig, utan alla de minnen och känslor jag kommit att förknippa huset med. Jag grät mycket den sista tiden.

De sista dagarna tackade jag ofta huset för den tid vi haft tillsammans, för att vi fått vara en del av dess historia och att det varit en del av vår. Att tacka har blivit viktigt för mig, det stärker inte bara tacksamheten inom mig utan ger mig också möjlighet till ett avstamp – att lämna något bakom mig, och indirekt att öppna upp för något nytt.

Dagen för överlåtandet mötte jag upp de nya ägarna (som jag valt lite med omsorg) och vi gick igenom fastigheten tillsammans, då rann allt av mig. De gillar huset och ser fram emot ett liv där, de är fina människor och kommer ta väl hand om platsen. När vi gick därifrån fylldes jag av en känsla av att ett överlåtande skett inte bara konkret utan även själsligt. Och det kändes väldigt fint. Jag var redo att gå vidare, med tacksamhet.

Planen framåt

Jag har idéer om hur jag vill leva och bo, men också en önskan om att lära mig mer om hur man kan bo mer miljövänligt – mer enkelt och naturligt och gärna tillsammans med andra som delar min filosofi. Jag vill inte ruscha in i något nytt utan ta mig tiden att utforska och testa på olika sätt att leva och bo innan jag slår rot mer permanent igen.

Jag börjar i grunden med att bara omge mig med det jag behöver och njuter av att ha – så får vi se vart det tar mig. Vart det tog mig får jag återkomma till i ett nytt inlägg längre fram…

Hemmet som illusion

Jag har hittills kommit att se och känna två saker väldigt starkt:
1, Den överdrivna bekvämlighet och konsumtionsbomb som ett hem kan vara.
- Ur miljösynpunkt är det helt galet att vi ska sträva efter att leva så stort och bekvämt som möjligt
- Att ett hem kan vara fyllt av en massa prylar som mest bara ska fylla tomrum och signalera vad som ”är vi”, en imagefasad.
- Hur lätt det är att konsumera en massa grejer vi egentligen inte behöver bara för att det annars ”ser så tomt ut i det där hörnet” eller att vi behöver en lampa eller två till för att lysa upp stora ytor som blir mörka när hösten kommer.
- Tänk på ett sideboard som kanske bara rymmer en lampa, några böcker som dekoration och en fin vas – alltså, egentligen, behövs det och njuter vi så mycket av det?

2, Att ett hem är en plats man delar livet med de man tycker om.
- Men för det krävs inte en massa onödiga prylar och stora ytor, det är mötena som är det viktigaste.
- Så det som gör en plats till ett hem för mig är de möten som sker där och de minnen man skapar tillsammans – det har ingenting med yta, image, konsumtion och prylar att göra utan kan göras betydligt enklare, mysigare och mer miljövänligt än vad som är standard idag.
- Ett gemensamt hem kan vara ett slags fysiskt hjärta man delar tillsammans, och det är när något är enkelt, naturligt och genuint som jag tycker att kärleken till något blir som tydligast och starkast.

Alla dessa tankar tar jag med mig i funderandet kring min/vår framtida bostad. Hur kan vi skapa ett så enkelt, naturligt och genuint hem som möjligt som blir en trygg och lagom bekväm plats för oss att mötas och dela livet på, ett hem som inte tär på miljön utan istället hjälper oss leva balanserat med den omgivning vi är en del av.

Det är det jag vill utforska och testa mig fram till nu.

Fortsättning följer, helt enkelt….