PERSONLIGHET - “Illusionerna i mitt liv” - del 8

Välkommen till min mest personliga bloggserie hittills – en serie som kretsar kring mitt ifrågasättande av den livsstil jag haft eller har, om hur jag upptäckt att jag levt någon annans liv eller att jag levt mitt liv utifrån mitt ego, och inte mitt hjärta. En process såklart, gör nya insikter hela tiden.

Varför skriver jag detta? För jag vet att ni som läser detta kommer kunna relatera till mycket av det jag skriver. För att allt för få talar om sånt här idag. För att jag tycker det är dags att röra om i grytorna så vi slutar slumra och börjar se världen med nya ögon.

…och i just det här inlägget skriver jag extra flummigt så det kanske blir svårt att hänga med – sorry på förhand, men jag kan nog inte göra det mer tydligt än så här just nu.

Det tycks vara vanligt förekommande, att människor ställer sig frågan ”Vem är jag?”, eftersom jag själv ofta får frågan av andra om jag funnit mig själv. Men jag har aldrig letat, eller undrat vem jag är.
Men visst har jag trott mig vara något, och det är vad detta inlägg kommer handla om…

Bilden av mig själv och andra
Den första bilden jag hade av mig själv, och andra människor, var just den att vi är olika människor som har olika sätt att vara och bete oss på. Att det ”bara är så den personen är”, att man är ”född sån”, att man inte kan ”rå för att man är xxx”. Det fick mig att känna att jag bara skulle finna mig i att vara den jag var och att bara köpa att andra är som de är. Vilket ju är ett rätt tråkigt synsätt som kan hämma utveckling eller skapa en ursäkt för att inte förändra sig.

Som barn fick jag ofta höra att jag var blyg och redan då funderade jag så mycket på vad det egentligen betydde. Kände mig inte riktigt sedd i det. Kände redan där och då att det inte är en etikett man bara kan sätta på någon, för bakom varje enskilt tillfälle fanns det ju en mängd andra tankar och känslor som spelade in för att någon skulle uppfatta mig som blyg.
Själv kunde jag känna mig exempelvis rädd, återhållsam, ovillig att vara för personlig och privat, uttråkad, omotiverad, tyst ifrågasättande (redan då, haha…), ointresserad, likgiltig, rädd för att såra och ibland hämmad. Men det var aldrig på tal från omgivningen att ta reda på varför – istället blev jag oftast stämplad som, kort och gott, blyg. Tänk, så synd– det fanns ju så mycket mer att utforska, så mycket mer att förstå hos en annan människa.

De vi är innerst inne – vad jag menar med ”filter”

Vilka är vi på insidan? För visst har du säkert hört något i stil med ”han kan upplevas sådan, men på insidan är han…”. Innerst inne är vi alla fina människor, det verkar vara en allmän uppfattning. Innerst inne... Vad finns där?

Jag ser det som att det finns en inre kärna av livskraft som återfinns i allt som har liv. Och att denna kärna omges av olika filter, eller dimslöjor som är de känslor och egenskaper som en person kan ha. Dessa filter ligger som moln runt det som är kärnan, vårt innersta och mest genuina jag. Vi är oftast inte medvetna om att vi har dessa filter/dimslöjor för vi är så vana vid dem. Men när vi succesivt blir medvetna om dem så kan de stundtals lämna oss eller helt försvinna och vi kommer närmare det rena och klara, mest genuina på insidan.

Att se sig själv bortom sina filter
Jag har i stort haft en positiv bild av mig själv och livet, inte känt att jag sökt något direkt. Men jag kunde förnimma att det fanns något dolt inom mig som jag inte kunde se, delar hos mig själv som jag inte sett eller visste något om. En känsla av det fanns mer kraft i mig än vad jag använde i livet.
Jag var då helt obekant med det som kallas Skuggan, eller Skuggarbete. Men som av en slump kom jag att korsa väg med en tjej som heter Nathalie och som var helt dedikerad till detta. Skuggarbete, kallas det när man med olika metoder försöker belysa de sidor inom sig själv som man inte uppmärksammat än, de som man ännu inte sett eller upplevt.

När man talar om skuggor och mörker har vi människor etablerat en vana av att se det som något som skrämmer, något som vi inte vill belysa, något som ska gömmas undan. Men i själva verket handlar det ofta om allt det vi är, men inte insett, eftersom vi växt upp i en värld som talat om för oss vad vi är och att vi köpt det konceptet. Det handlar om att se sig själv bortom de filter som skymmer vårt inre.

Skuggarbete är något som kan stärka alla våra sidor, något som gör att vi kan välja att vara de vi är. Ja, välja – för när skuggan försvinner och man ser sitt spektrum så kan man välja vilka delar av det man vill använda sig av för stunden. Man ser sig själv i ett mycket större perspektiv, bortom tidigare föreställningar och etiketter.

Ett nytt sätt att se på mig själv och andra
Jag var med på en kurs i Skuggarbete som Nathalie höll i för en onlinegrupp under ett par månader förförra året. Jag var hoppfull om att jag skulle få se en lite större del av mig själv, men jag fick se mer än så.
Genom de samtal vi hade kom jag succesivt att vidga mitt perspektiv på människan, de egenskaper vi besitter och de känslor som styr oss. Hur de faktiskt inte ÄR oss, utan bara är något som vi upplever. Det förändrade inte bara min syn på mig själv, utan också synen på alla människor jag möter.

Nu ser jag det som att alla människor är i grunden den där gemensamma energin, och utanpå den lever vi sedan våra liv med ett flertal lager av filter som gör oss till dem vi uppfattas av oss själva och andra.
Jag upplever inte att jag ÄR något, utan att jag KÄNNER något. Jag ÄR exempelvis inte uppgiven, men jag kan känna mig uppgiven. Jag ÄR inte tråkig, men jag kan KÄNNA mig tråkig. Att inget av de där filtren är beständiga eller något som säger mig vem jag ÄR, utan bara något som berättar för mig vad jag UPPLEVER för stunden. Med det perspektivet ser jag med nya ögon på både mig själv och andra, med mer tålamod och förståelse, vilket gör mitt eget liv mer harmoniskt.

Jag har ifrågsatt så mycket i livet, framförallt de senaste åren. Så det var kul att inse att själva skuggarbetet faktiskt också var ett ifrågasättande av den jag trott mig vara.
Som en vän sa – när man var yngre skalade man upp sig själv till att bli något, när man blev äldre, skalade man ner sig själv till att bara vara. Klokt och fint tycker jag.

Så frågan, vem är jag då, har inget svar, mer än… Jag är. Punkt.
Och förresten är det den lilla frågan att ställa sig, den stora frågan som är viktigare att fundera kring är – vad är jag en del av? Det är vad nästa inlägg ska handla om i ”Illusionerna i mitt liv” som har rubriken Spiritualitet.

———-

PS. Skuggarbete är något som pågår livet ut. Men ju fler filter och dimslöjor vi lyfter på – desto mer av livet får vi leva. Så ser jag det. Är ni intresserade av att komma igång med Skuggarbete på egen hand eller väglett i en grupp eller privata sessioner så kan jag å det absolut varmaste rekommendera Nathalie Sage – ni finner henne på Instagram: @nathaliesage