TRANSPORTER - “Illusionerna i mitt liv” - del 3

Välkommen till min mest personliga bloggserie hittills – en serie som kretsar kring mitt ifrågasättande av den livsstil jag haft eller har, om hur jag upptäckt att jag levt någon annans liv eller att jag levt mitt liv utifrån mitt ego, och inte mitt hjärta. En process såklart, gör nya insikter hela tiden.

Varför skriver jag detta? För jag vet att ni som läser detta kommer kunna relatera till mycket av det jag skriver. För att allt för få talar om sånt här idag. För att jag tycker det är dags att röra om i grytorna så vi slutar slumra och börjar se världen med nya ögon.

Ni som läst de två första blogginläggen i serien har kunnat läsa om mina ifrågasättande och egna förändringar inom ”Resor” och ”Yrket” (som i mitt fall är turismbranschen). I båda inläggen har jag kort nämnt hur jag påverkats vid insikten av hur stor del av utsläppen som flygen står för, och hur det fått mig att dra i handbromsen både i yrkeslivet och privat.

Snabbrepetition: Att se att vi svenskar ligger på årliga utsläpp på runt 10 ton p.p/år och ska under bara några år trycka ner det där till 1 ton p.p/år. Hur det fick mig att ändra livsstil totalt då jag i stort sett upphörde med att flyga. Men även min personlighet, och hur det påverkat mitt yrkesliv som ju är inom resebranschen. Hur jag först började söka efter ursäkter då det är hundra gånger lättare att ändra åsikt än beteende, men att hjärtats röst blev starkare varje gång jag försökte smita undan.

BESLUTET OM ATT NÄSTINTILL UPPHÖRA MED FLYGANDET
Det var inte lätt att sluta bara så där, det var skitjobbigt att fejsa och acceptera.
Själva handlingen i sig är enkel – det är bara att sluta. Men att först våga se med nya ögon, ta in det jag inte alls ville ta in och acceptera att det inte fanns något annat val än att följa hjärtat. För i det här var min inre röst plötsligt väldigt stark.

Jag kan fundera på varför den inte gett sig till känna tidigare, den där känslan inifrån. Men jag tror det har att göra dels med dess förmåga att inte kunna nå ut i bruset, samt på den autopilot vi lever med och de viktiga frågorna vi inte ställer oss själva. För när jag var uppe i allt kul som snurrade på, där mina begär och mitt ego fick leva livet, så var det väldigt svårt för en liten hjärteröst att nå fram.
För JA – jag älskade att resa – det var mitt liv! (Trodde jag.)

Men när jag blev varse om den enorma negativa påverkan som flygresor har så var det något som fick möjlighet att skifta. Det blev liksom en paus mentalt, något som rördes om. För nu tog jag mig för första gången tillfället att ifrågasätta om jag trodde på detta eller ej… Var ”klimatkrisen” och flygets co2-utsläpp en bluff, en överdrift eller liknande. Självklart försökte jag finna vägar för att det inte skulle vara så illa, men det var just i de stunderna som hjärtats budskap tog över. Ju fler ursäkter jag försökte komma på, ju starkare växte kraften i hjärtat. Tills det inte fanns något kvar att göra än att kapitulera totalt. Tre månader senare.

Det var tufft, verkligen. Men när acceptansen fanns där och beslutet var taget så sa det – poff! Så öppnades en ny värld för mig. Jag kom att finna ett större inre lugn, en större kärlek till min vardag och jag började se möjligheter jag förbisett tidigare. Överlag blev jag mer harmonisk.

Efter flyget kom bilen
Jag fortsatte att titta på hur jag kunde anpassa mitt liv för övrigt och minska min egen klimatpåverkan. Flyget hade ju varit den största boven i mitt liv. Men trots att den var borta så var det fortfarande ”transporter” som var de största utsläppen jag orsakande. Att köra egen bil till jobbet 2+2 mil för en som arbetar heltid släpper under ett år ut ungefär runt 1 ton/år. Jag körde mycket bil! Jag hade då ca 2,5 mil till jobbet plus annan bilkörning då.

Jag började fundera på hur det skulle vara om jag minskade mina bilresor och gjorde till viss del också det. Men det var svårt att göra någon nämnvärd skillnad då många av milen gjordes till arbetsplatserna som saknade kollektivtrafik. Dessutom behövde jag ju flytta cyklar och kajaker i tjänsten. Och barnen som bodde hos mig varannan vecka, det går inga bussar mellan oss föräldrar. Så jag körde på med relativt gott samvete – jag ”behövde” ju bilen.

Men så kom den där förnimmelsen inifrån igen – men denna gång inte som en kraft som satte ner foten, utan mer som en lekfull utmaning. ”Flippa spelplanen, flippa spelplanen”. Vilket innebar – tänk om, tänk nytt.

#flippaspelplanen
Så jag gjorde en lekfull grej av det. Jag satte mig och begrundande mitt sätt att transportera mig på just då, ungefär som om jag skulle se alla transporter framför mig på en spelplan. Sen vände jag på den, fortfarande mentalt, och liksom ”nollade” mina transporter. Föreställde mig att jag inte hade några egna transportmedel och att jag inte behövde åka någonstans alls. Spelplanen var tom.
Sen frågade jag mig själv vart jag behöver förflytta mig och på vilka olika sätt det skulle kunna gå till. De nya lösningarna blev nya pjäser på spelplanen. Efter en del anpassningar såg jag att det var möjligt att huvudsakligen klara mig på min cykel och kollektivtrafik men inslag av lånebil vid speciella tillfällen.
Det är en rätt kul utmaning att göra tycker jag – att liksom föra ett resonemang med mig själv och se hur en del av mig vill hitta enkla och bekväma lösningar – dvs mycket egen bil. Medan en annan del av mig sökte lösningar på precis allt. I denna process var inte hjärtat inblandat vad jag noterade, det var istället tankar som rörde sig inom mig – men det var intressant att bejaka de olika sidor inom mig som slogs för olika saker. Hur jag liksom rörde om i min egen gryta, haha. Verkligen själv ifrågasatte min syn på mina transporter och vad som var behov eller lathet.

Det slutade ganska snart med att jag bestämde mig för att sälja bilen och vara utan under minst ett år. Jag ville ha ett mål så jag inte skulle ge upp så lätt utan verkligen pusha mig att hitta kreativa lösningar och förändra mina rutiner kring bilåkandet. Resorna till jobbet ersattes med cykel (ej elcykel - vanlig) och det kom att bli en och annan utenatt de kvällar jag jobbade sent och började tidigt.

Jag började såklart åka kollektivt och det var flera trösklar att ta mig över där – jag hade ju i stort sett inte gjort det sedan jag tog körkort 20 år tidigare. Att åka stadsbuss till exempel, haha – det var märkligt nog en stor tröskel för mig att ta mig över, då var det lättare med landsortsbussarna.
Jag fann lösningar på en massa grejer. Ibland har jag dock hyrt bil, men det ingick i planen och överenskommelsen med barnen. Ungefär en gång i månaden har vi hyrbil, då det kan handla om resor kopplade till läkarbesök eller att jag ska föreläsa på platser som saknar kollektivtrafik. Kan även bonuslåna mammas bil ibland när hon är i närområdet.

Nu har det gått ganska exakt ett år och det har bara strulat till sig en gång. Det var när jag liftade med en vän till Tiveden under påskveckan och efter fem dagar i skogen skulle ta mig hem igen insåg att ingen kollektiv- eller närtrafik skulle gå förrän om fyra dagar. Då fick jag ringa efter hjälp!

Vad var illusionerna i detta?
Att jag trodde mig behöva en bil vid så många tillfällen, det var först när jag sålde bilen och började leva utan den som det blev så tydligt för mig hur enkelt det var. Så mycket föreställningar jag hade innan som försvann.
Dessutom fick nya saker komma in i livet – som ännu mer inre lugn. Betydligt mindre stress – för nu var det bara att inse fakta – jag kunde inte åka med bil till fem olika platser på en dag – jag fick helt enkelt prioritera om.
Att cykla visade sig dessutom vara en rätt behaglig aktivitet och jag kom att längta efter att få trampa fram över vidderna. Jag fick mer tid till att stanna upp, ta in ljud och dofter. Vara tacksam över att kunna cykla. Det kändes befriande.
Minns känslan när jag efter de första tre veckorna utan bil plötsligt skulle köra en bil – jag verkligen hajade till och tyckte jag satt så instängd och trångt där inne, och att det kändes lurigt att susa fram så snabbt på vägarna – medan kidsen undrade varför jag plötsligt körde så extremt långsamt med en bil– jag hade redan hunnit vänja mig vid ett annat tempo!

Så en av illusionerna jag upptäckte var också att jag inte hade så bråttom som jag tidigare trott att jag haft, jag kom verkligen att börja se annorlunda på livet och livskvaliteten efter att bilen försvann. Det öppnade fler dörrar, och det är jag så tacksam för.

Kanske den där lekfulla viskningen ”flippa spelplanen” visste vad det skulle leda till, när jag resonerade mig fram till att testa ett år utan bil.

NYA IAKTAGELSER

När jag sålt bilen och började förflytta mig med buss eller cykel kom jag att se bilar, vägar och parkeringar på ett annat sätt än tidigare. Plötsligt var de överallt!
Jag noterade gång på gång att vart jag än vände blicken så kunde jag nästan alltid se fler bilar än människor. Bilar, bilar, bilar…. Sorgligt tycker jag. Tänker hur städer såg ut tidigare, med fler cyklister och fotgängare ute på gatorna. Det måste också skapat fler tillfällen för att hälsa på varandra, en känsla av gemenskap.

Vägar, korsningar, rödljus, rondeller – men väldigt lite anpassning för cyklister. Jag började titta på hur stort utrymme vägar och parkeringar tar i städer och orter – och på landsbygden. Det är mycket – och mer blir det. Vi formar liksom våra samhällen och våra naturmiljöer kring möjligheten att transportera oss själva eller våra varor. Vi strävar mot att förenkla möjligheten för våra bilresor – istället för att minska dem.
För mig är allt det en illusion – något som jag inte blev varse om förrän när jag gjorde mig av med min egen bil. Undrar hur det skulle vara om fler kunde tänka om… Att det skulle leda till minskade utsläpp, till färre parkeringar och körfält, samt mindre stress och mer harmoni i livet.

ELBILEN

Ser inte det som en lösning heller. Alltså inte att vi alla kan ersätta våra vanliga bilar med elbil, mycket av samma anledning som jag beskrev ovan, men också för att det kostar mycket på miljön att tillverka elbilar och att hålla dem rullande. Någonstans ifrån ska energin komma och det krävs resurser och utrymme som inte rimmar med biologisk mångfald eller tillgången på naturresurser för att möta den efterfrågan. Vi vill göra allt med el, virke och växter idag – köra fordon, hålla igång fabriker, bygga och underhålla hus, tillverka kläder, odla mat. Men vi vet ju redan att resurserna inte räcker till. Det pratas mer om våra behov och ekonomier än om naturens resurser och begräsningar. Hur skulle det se ut om vi alla flippade spelplanerna och utmanade oss att se vad vi verkligen behöver och prioritera det som är viktigast.

Vågar du själv flippa spelplanen – eller har din hjärna redan börjat hitta på ursäkter för att slippa?

OMGIVNINGENS REAKTIONER PÅ MINA FÖRÄNDRINGAR
En del hån och ett ganska svart-vitt synsätt. När det kom fram att jag sålt min bil för att jag ville testa att leva enklare och mer naturligt så tycks andra uppfatta det som att jag sagt att jag aldrig någonsin kommer sätta mig i ett motorfordon igen och kallar det fusk att jag åker buss eller åker med i någon annans bil.
När jag bett om hjälp med transport av något får jag höra ”där ser du, du kan ju inte leva utan bil”. Men jag har aldrig sagt att jag är helt emot att åka bil – jag kan absolut tänka mig att vara en del av en bilpool eller liknande, men det är ont om de alternativen här på landsbygden.

Kidsen har däremot tagit det jättebra, accepterade beslutet rätt snabbt.

När jag sa att jag inte ville flyga mer så ville man gärna veta varför jag flög fem år tidigare– det där med att man faktiskt kan komma till insikt om något och sen göra en förändring tycks vara svårt för en del att begripa.
När det kom ut att jag i mitt lilla företag valt att inte arbeta mot en marknad som är beroende av flyg så sökte en Norrköpingspolitiker med flygintresse igenom mitt facebook och hittade en gammal bild från en resa som jag gjort fyra år tidigare och publicerade den för att visa vilken bluff jag var. Så där håller en del på, som inte gillar beslut som någon annan fattat kring sitt eget liv.

Jag tycker det är jobbigt med den uppmärksamhet mina beslut fått. Men jag kan ta att de inte gillar dem, för det är mer deras problem än mitt.  

Ringar på vattnet
Sedan jag tog beslutet för ett år sedan är det runt 10 personer som kontaktat mig och sagt att även de sålt sin bil just för att de blivit inspirerade av mitt beslut, och ännu fler som sagt att min förändring gjort att de själva nu låter bilen stå och reser kollektivt till arbetet istället.

Ja, det var lite om mina ifrågasättanden och förändringar kring transporter i mitt liv. Förhoppningsvis kan det inspirera och underlätta för fler som går i samma tankar.

Vad tänker du? Blir du inspirerad eller triggad?