RESOR - “Illusionerna i mitt liv” - del 1

Uppväxt på en bondgård där tre generationer levde tillsammans var mantrat: ”Den här jorden ska tas om hand tills det är dags att lämna över den till nästa generation”. Jag tror de syftade på lantbruksmarken i synnerhet, men jag vet att jag själv brukade inkludera skogen, hagen och vattnet i samma tanke. Allt det där kändes så givet, enkelt och självklart där i den lilla bubblan på bondgården.

Men från tonåren och framåt handlade mitt liv om resor. Det var det jag ville ägna mitt liv åt – mitt yrke och min fritid. Allt hade bottnat sig i ett genuint intresse för andra kulturer och naturmiljöer. Precis som de flesta resmål också utvecklas – småskaligt, där mötet med kulturen var det centrala, ofta i första hand av backpackers som söker genuina platser med mycket själ, ”vita fläckar på kartan”.

Men det gick med mig själv, som för de flesta genuina små besöksmål, vi rycktes med i begärssnurran och ville bara ha mer.

Det enda jag ville prata om var resor och jag omgav mig med vänner som hade samma intresse. Vi tipsade varandra, delade våra upplevelser och nya resedrömmar. Självklart fanns en bucket list och innan nästa resa påbörjats hade jag redan planerat vart jag skulle åka efter den. Från att ha rest på vad jag själv kände var ett genuint och nyfiket sätt i 20-års åldern var resorna i 30-årsåldern mer av rekreations- och bucket-list karaktären.
Mitt tidiga intresse för kulturer och natur gjorde att jag kom in på ekoturism och sökte mig bort från de större turismstråken för att finna det genuina i de olika länder jag besökte. Resorna pågick från flera veckor till flera månader och jag var noga med att sätta mig in i historia, kultur och språk innan avresan från Sverige. Platser som lockade var främst högplatåer och stäpplandskap i Himalaya och Anderna, eller ökenlandskap i Afrika, Australien och Sydamerika.

Därefter, när familjesituationen förändras gjorde resorna det också. Nu skulle jag resa enkelt och snabbt. Intresset för att upptäcka min omvärld fanns kvar, men tidsbristen och tempot gjorde resorna i min mening ytliga, för det var svårt att komma något nära på en vecka eller två. Nu blev det att bocka av, se så mycket som möjligt på kort tid. Jag tappade det som en gång var genuint i mitt resande och utan att märka det hade det övergått till att bli något annat. Minns ett samtal med en resvän där vi båda faktiskt sa att vi kände oss stressade av allt resande och att vi kunde sakna det där genuina det en gång var – men nu levde vi liv där det inte fanns utrymme för att ta det lugnt och spendera veckor eller månader på resande fot. Nu var vi ”tvungna” att förhålla oss till tidsmässigt kortare men fler resor för att få ihop livspusslet.

Som jag sa upplevde jag att resmål följde samma utvecklingsmönster. Det börjar många gånger med backpackers som banar vägen för den större massan. I sin vilja att sälja mer kom turismen att växa globalt. Tyvärr inte alltid av lokalsamhället i sig utan av utländska investerare. Mindre resmål kan ha fler besökare och gästarbetare än lokalinvånare. Successivt har platser förlorat sin själ och blivit ytliga semesternöjen för oss resenärer (som inte vill bli kallade turister) som vill bocka av resmål eller fly från något vi inte vill möta på hemmaplan. Tråkigt tycker vi resenärer, när vi upptäcker att en plats förlorat sin själ, om vi ens märker det. Tänk bara på vad lokalinvånarna känner, och hur du själv skulle känt om det varit ditt hem eller barndomshem…

För drygt 15 år sedan slog sociala medier igenom, och nu skulle lyckan delas online. Otaliga är de bilder som tagits på platser endast i syfte att de ska delas i sociala kanaler. Japp – även jag har stått på Trolltunga för att ta en bild från den ikoniska platsen som är allt annat än charmig i verkligheten. Men det syns ju inte på bilden.

Så vad såg jag då för tjusning med allt detta – varför reste jag så mycket? Till en början för att jag var så intresserad av mötet med andra kulturer, att verkligen få möta människor som levde andra liv på andra sidan av jorden och uppleva, för mig, extrema naturmiljöer. Det var något som fyllde mitt hjärta, som connectade mig mer med natur och andra människor. Ja - det kan vara helt fantastiskt att resa, det kan ge så mycket för både locals och resenärer! När man gör det på ett balanserat sätt för sig själv och platsen man besöker.
Men när resorna ändrade karaktär, som jag beskrev tidigare, gjorde även känslan för resorna det. Det gav mig något att se fram emot - att längta till, det blev ett miljöombyte, det kändes lyxigt – lite som att jag unnade sig det. Jag kom att söka kickar, upplevelser. Det blev en fjäder i hatten att ha rest mycket. Det blev en identitet för mig.
Jag var inte typen som åkte på solsemester, men åkte gärna på weekends och aktiva resor. Man kan visa vem man är genom de resor man gör – finns till och med en norsk bok på ämnet. Jag ville ändå resa med själ och har gjort många fina resor även under de senare åren där jag stundtals har kommit nära lokalsamhällen och tagit del av fantastisk natur - men sett i det stora perspektivet har de stunderna mindre betydelse i förhållande till vad som sker med vår värld.

Jag värnade miljön, men förstod inte hur illa däran den var och hade kvar mantrat att denna jord skulle lämnas i gott skick till nästa generation – jag såg inga faror som lurade. Att bilar och flyg släpper ut avgaser vet väl alla, men vadå sånt renas väl med fotosyntes. Det pratades om klimatförändringar men så illa kan det kan inte vara, inga big news direkt, skulle det varit illa så hade ju alla snackat om det.

BOOM! – 2018
Insikten kom som en j*vla käftsmäll. Först de negativa konsekvenser som turism kan leda till för ett besöksmål om den ”tappar kontrollen”, vi kallar det överturism. Därefter en föreläsning av en meteorolog som på ett allvarsamt, gripande och förvånansvärt lättsamt sätt berättade om att konsekvenserna av vår livsstil påverkar klimatförändringarna. Samma höst sätter sig Greta utanför riksdagen och jag får också för första gången en relation till vad Parisavtalets 2-gradersmål betyder i praktiken.

Summering av käftsmällen:
Vi sägs ha runt 5-25 år på oss att förändra vårt tärande på naturens resurser innan det är över för stora delar av jordens civilisationer – kanske alla, ingen vet exakt. Men människans levnadssätt har skickat jordens medeltemperatur i höjden och det är inget man ändrar över en natt. Vi behöver minska våra utsläpp rejält för att nå målen för överlevnad – idag släpper svensken ut runt 10 ton/år per person. Vi ska ner till 1 ton/år per person senast 2050. En flygresa till USA ligger på ca 3-5 ton t.o.r för en person, en flygresa till Medelhavet på 1 ton. Bara som jämförelse – vi har fler problem än bara utsläpp som co2 – biologisk mångfald är minst lika illa men svårare att mäta och därmed också relatera till. Att därför bara prata om uppvärmning och co2 kan göra att vi glömmer bort att värna allt som gäller våra ekosystem.

Hela min värld rasade. Jag såg att framtiden var hotad för kommande generationer. Jag ville inte bidra till det där. Så jag slutade flyga.

Jag låg på köksgolvet och grät. Inte för att klimatet förändrades, utan för att jag inte längre kunde flyga. Alla drömresor jag hade kvar att göra. Var så in i märgen ledsen över att inte kunna resa som förut. Vad skulle jag göra nu då? Det var en slags identitetskris. Den pågick i tre månader. Jag hade där och då kunnat resa mig från golvet och sagt något i stil med ”okej, jag fattar att det är illa, men vad spelar det för roll om just jag slutar resa” – eller ”ja, det är sjukt tråkigt, men för mig betyder resorna verkligen så mycket, jag behöver resa för att må bra så jag kommer fortsätta”. Tankarna slog mig. Det fanns en annan tanke också ”Jag jobbar ju med turism och kan ibland behöva flyga i tjänsten” – den låter ju bra.
Jag höll på att leta ursäkter för att kunna fortsätta flyga, för att försvara den livsstil jag höll kär. Men det fanns något annat inom mig. En slags kraft som för varje ursäkt jag försökte komma på växte sig starkare. Den sa något i stil med: ”Du är född grandmother, ställ dig upp och ta ditt ansvar”. Så det gjorde jag.

Mitt barndoms mantra kom tillbaka ännu starkare: ”Den här jorden ska tas om hand tills det är dags att lämna över den till nästa generation”. Men nu var jag inte kvar i bubblan på gården. Nu var jag mor till den kommande generationen, med möjlighet att påverka mina egna handlingar.

Vi som lever här idag har ett ansvar för de som lever och ska leva på den här planeten efter oss - vi har ett ansvar att göra allt vi kan för att de ska få de bästa förutsättningarna till liv.
Jag är medveten om att vi ser olika på det, och att vi har olika vägar att gå i livet. Men jag hoppas att var och en med omsorg väljer vilket budskap från sitt inre man väljer att lyssna till. Om det är den som hittar på ursäkter – eller den som ställer sig upp och fejsar utmaningen.

Idag då?
Jag har inte flugit på 4 år av klimatskäl. Jag triggar människor till max bara genom att säga det. Man vill gärna berätta för mig varför man ”måste” resa, att man älskar att resa och därför inte tänker sluta eller så undviker man ämnet helt genom att dölja sina resplaner för mig, haha… Men jag har aldrig lagt mig i andras resor, jag har bara hållit fast vi min ståndpunkt men det har varit nog så jobbigt för min omgivning.

Bara det första halvåret efter beslutet tackade jag nej till tre betalda arbetsresor med flyg.
Jag har aldrig sagt att jag aldrig kommer flyga igen. Målet var att inte flyga mer än vart femte år men jag har idag väldigt svårt att se mig sätta mig på ett plan, och definitivt inte bara för nöjes skull. Men allt kan förändras.

Idag sker dubbelt så många gränsövergångar globalt som för 20 år sedan, turism och resor har ökat enormt, och jag vill minnas att jag läste att det är 3% av världens befolkning som någon gång korsat en landsgräns. Vi är alltså få som rör på oss - än färre i form av semesterresor. Så de där 5% som är flygets del i den totala, globala utsläppsmatematiken kommer från en minimal andel av världens befolkning.

Nog om flyget. Det är ju de sociala aspekterna också som gör att jag inte längre lockas av att resa. Resor är inte längre vad de en gång var, världen har förändrats på 25 år. Reseindustrin arbetar strategiskt med att locka till sig besökare eller kontrollera flödet av dem. Inget av det känns särskilt genuint längre. Jag tröttnade när jag upptäckte min illusion av resandet.

Min illusion
 …av resandet blev tydligare efter att jag i stort sett slutade med dem. Jag såg det i nytt ljus. Det där jag någonstans inom mig känt men inte vågat släppa fram förut vågade jag sakteligen titta närmare på och börja prata öppet om, men det har tagit tid. Om hur jag identifierade mig med resorna, om hur jag kom att reflektera över vad som egentligen ger mig lycka och tacksamhet i livet och att det inte ligger i resor utan i vardagen, att många resor inte är en bedrift utan en hetsig flykt där jag ville fylla livet med maxade upplevelser. Att jag jagat Insta-moments. Hahaha…. Jag sitter och tittar tillbaka nu och bara undrar vad tusan jag höll på med. Skön insikt ändå. Att se illusionerna man levde i tidigare. Med vetskapen om att jag kommer sitta om några år och säga samma sak om exakt denna stund. Det finns fler dörrar att öppna, jag vet. Livet är också en resa i sig.

Jag arbetar också med turism och har så gjort i 25 år, så jag ser industrin även med andra ögon. Jag vet hur man kommunicerat kring den, vad man har för mål med den och hur man tänker för att locka besökare eller kanalisera dem. Men det blir i ett annat inlägg. Allt hänger ihop för min del, kanske därför jag ser det som jag gör.

Det är väl så att det är när vi möter våra smärtor inom olika områden som en kraftig vändning kan ske, som i uttrycket ”jag kom till en vändpunkt”.   Jag var så oerhört bunden till resandet och jag ville verkligen, verkligen inte leva utan dem.

Men jag har märkt att fantastiska saker sker när jag släppt taget om just det jag inte tror mig kunna leva utan.

CONNECTIONS
I det som är min connection med “naturen” upplever jag att allt hänger ihop, alltså verkligen djupt, att allt är detsamma. “Jag” påverkar allt med mina handlingar, det gör vi alla - både i det inre och det yttre. Att fortsätta med de “negativa”/belastande handlingar som tär så enormt mycket på “naturen” funkar inte för mig. Jag vill istället öka livskraften, återställa en balans och ser att det är något som sker både i det inre och det yttre, eftersom allt ändå är ett samspel. Medan motsatsen, dvs att resa fastän jag vet hur det rubbar balansen, ser jag som separation, som att gå emot mig själv. Kanske har vi de förmågor och kunskaper vi har som människor just för att vi ska vara planetskötare?

Vill du tänka som jag? (Haha…) Fråga då gärna dig själv:
1, Varför reser du om inte för att fly från något du inte vill möta på hemmaplan (tristess, vardag, väder)?
2, Vad reser du till, om inte dina begär (som tar sig många former)?
3, Kan du hantera din flykt och dina begär på något annat sätt?
4, Behöver detta ske återkommande i livet?
5, Alla människor ska ha samma förutsättningar. Hur ställer du dig till att det nu endast är ett pytte-minimalt antal människor i världen som har dessa resebehov idag - samt att dessa behov i stort sett inte existerade för 100 år sen?

PS - alla resor är inte en flykt eller ett begär, men jag tänker det är bra att reflektera över varför vi reser och att vi är medvetna om alla dess konsekvenser. Det vore superkul att finna sätt för 10 miljarder människor att på liknande villkor kunna resa och möta kulturer på som är 100% hållbara och som verkligen bygger broar mellan människor!


*Med begreppet “resor” syftar jag främst på co2-tunga resor som ofta innebär flygresor och när de sociala aspekterna av turism påverkar världen negativt.

Tillägg efter att inlägget skrevs:
Ny forskning: https://www.mabra.com/psykologi/tips-for-en-lyckad-semester-micael-dahlen/8597205