SKOLAN - “Illusionerna i mitt liv”- del 12

Välkommen till min mest personliga bloggserie hittills – en serie som kretsar kring mitt ifrågasättande av den livsstil jag haft eller har, om hur jag upptäckt att jag levt någon annans liv eller att jag levt mitt liv utifrån mitt ego, och inte mitt hjärta. En process såklart, gör nya insikter hela tiden.

Del 12-15 handlar om de stora krafterna i samhället som jag själv inte kan förändra, men som jag åtminstone kan förändra mitt förhållningssätt till och agerande gentemot.
Det finns en intressant paradox här - för även om jag som individ själv inte kan påverka vart de stora hjulen snurrar, så kan jag åtminstone välja MIN väg i livet, och även om det inte har stor betydelse för hjulet i sig, så har det en STOR betydelse för mig.
Och… det som helt naturligt påverkar hjulets riktning är åt vilket håll de som springer i det vill röra sig.

Varför skriver jag detta? För jag vet att ni som läser detta kommer kunna relatera till mycket av det jag skriver. För att allt för få talar om sånt här idag. För att jag tycker det är dags att röra om i grytorna så vi slutar slumra och börjar se världen med nya ögon.

Mitt eget förhållande till skolan
Jag hade inget motstånd till skolan när jag var elev. En del ämnen var svåra och därmed tråkiga, medan andra var intressantare och då också enklare. Skolan var också en plats där jag kunde hänga med kompisar, vilket såklart var kul.
Jag blev aldrig skoltrött, gick inte till skolan med magont eller ångest. Jag varken struntade i skolan eller var en ”plugghäst”, tog det rätt chill och gled med.
Jag trodde utbildningar var viktiga för det var de som skulle ge mig jobb.
Så med den bakgrunden, varför ser jag ändå på skolan med andra ögon idag?

Tre anledningar: Jag blev förälder. Jag började själv jobba på skola. Jag fick en annan syn på samhället och världen i stort.

Fint med skolan
Jag har inget emot skola och utbildning i sig, det är helt fantastiskt att vi kan få lära oss läsa, skriva, räkna och en massa andra kunskaper. Det borde vara alla människors rättighet. Och jag vill tro att vi överlag har en rätt fin skola i Sverige.
Det är fint att man vill ge alla elever samma förutsättningar, och tydliga ramar är en bra grund för rutin och den disciplin som kan behövas när man ska lära sig något nytt.
Sen är det ju sorgligt att stress och press från samhället även tagit sig in i skolvärlden. En plats om någon som borde skapa utrymme för nyfikenhet och kreativitet, men istället ställer så höga krav på både lärare och elever.
Skulle allt bli så mycket sämre om betygssystemet helt togs bort och det var på andra kriterier men blev antagen till de utbildningar man vill in på?

Bättre än bra betyg
En väns dotter kom hem från sexan med sitt första betyg och ett brev från sin lärare. I det långa brevet från läraren stod det att de betyg (som var bra) den här tjejen nu kom hem med var bara en liten, liten del i livet som inte hade någon som helst betydelse för vem hon var som person.
För i betyget framgick det inte vilken härlig och cool tjej hon var, hur hjälpsam hon var mot sina vänner, hur glad hon gjorde sin omgivning, hur hon fick sina vänner att skratta och vilket stöd hon var för andra i klassen. I betyget kunde man heller inte avläsa hur duktig hon var på att dansa, hur påhittig hon var, hur fängslande hennes berättelser var eller ens hur mycket hon kämpat för att utvecklas i skolan.
Brevet från läraren fick henne att förstå att betyget säger väldigt lite om hennes mänskliga och personliga värde. Jag tror att det där brevet kom att betyda så mycket mer för henne än vad betyget i sig någonsin kunde göra.

Skolan med dess innehåll och tillvägagångssätt är omdiskuterat. Så även om jag också har liknande tankar som de som redan diskuteras i offentligheten, så vill jag hellre lägga lite mer fokus på att lyfta det som syns mer sällan, och som bättre passar in under just temat ”Illusionerna i mitt liv”.

Att komma längre bort från det som är det naturliga
Det finns någon med skolväsendet som jag upplever är svårt att sätta fingret på, något som vill göra oss mer lika varandra hellre än att främja mångfalden och våra oerhört olika egenskaper, personligheter och förmågor. Lite som att valla in oss i en gemensam tankevärld och synsätt som vi ska leva efter. Hur vi belönas ju mer vi passar in i den mall som skapas. Ett enormt grupptryck skulle man kunna likna det vid, som inte bara finns i skolvärlden utan i hela samhället.
Hur vi kan se på de som tydligt har svårt att anpassa sig till skolan som en slags offer, istället för de powerpersoner jag själv tycker att det är – de som uppenbarligen står emot och inte låter sig falla in ramen, eller räta in sig i ledet.
I boken ”Sand Talk” av Tyson Yunkaporta ringar han in delar av den här känslan när han jämför skolan med de tre sätt man sedan lång tid tillbaka använt för att domesticera djur, så de blir tama och lätthanterliga. Det här låter ju hårt, men det finns också skrämmande liknelser med skolväsendet som jag tror är viktiga att ha med sig:

1, Man skiljer ungarna från föräldrarna under stora delar av tiden på dagen.
2, Man begränsar dem till att vistas inom ett stängt utrymme med begränsad stimuli, bort från deras naturliga habitat.
3, Man använder belöning och straff för att få dem att göra olika uppgifter.

+ Resultatet av detta skall ha blivit att de dessutom fick svårare för att lösa problem.

Den frågan han också ställer sig är vad som verkligen är värt att lära sig för att klara sig bra i livet? Svaret blev bland annat att lära sig se mönster och cykler för att förstå världen, naturen och människan. Att se bortom det lilla, se hur allt hänger ihop, se vilket mönster de skapar och hur de upprepar sig. Att se bortom den lilla box vi lever i, bortom den box som utbildning kan vara, bortom den box som vi blivit indoktrinerade till att tro är den enda rätta.

Jag skulle själv sammanfatta det som att det är viktigt att lära sig hur saker förändras, istället för en slags befintlig kunskap om hur något är… eftersom inget ändå är eller kommer bestå.
Vi vill gärna tro att vi är i någon slags topp av vetenskap idag, att vi har kommit så längt, lärt oss så mycket om världen och är optimalt utvecklade idag. Men tänk om det är tvärtom, att vi tappat mycket värdefull kunskap. Att vi begränsat oss i vår ständiga jakt på att likställa allt och alla istället för att låta våra olika förmågor komplettera varandra i en gemensam utvecklingsprocess.

Vad gör utbildningar med oss?
Jag tänker då mest på gymnasiala och eftergymnasiala utbildningar, ofta branschinriktade. De kan lätt tala om för oss att de ska ge oss allt vi behöver, så vi sen kan komma ut i branschen som en ny kraft och visa och berätta för de äldre hur det ska gå till. Jag minns själv hur mycket man blåste upp oss under mina utbildningar och hur snabbt jag sedan upptäckte att det där med (arbets­­)livserfarenhet är rätt viktigt men tar ett par år att få. Skolan är begränsad, oerhört begränsad i det fallet, och kan bara ge oss en aning om vad som väntar där ute.

Vi kan ha en övertro på att skolan ska ge elever så mycket mer än de rent krasst kan.
Det kan också finnas en risk med att skolor, liksom samhällen, indoktrinerar eleverna till att världen är på ett visst sätt, att saker och ting fungerar på ett visst sätt – och att om man inte köper det så är man inte lärd. Helt enkelt att de gör det svårare för oss att tänka utanför boxen.


Vilka kunskaper ska eftersträvas?
Branschkunskaper är en färskvara, det mesta förändras hela tiden. Vi behöver se mönstren i ett större perspektiv, vi behöver förstå att vi kommer få släppa taget om det som varit och det vi trott varit det enda sanna. Vi kommer behöva tänka utanför boxen, och för det tror jag starkt på att främja mångfald och samarbeten mellan individer. Att utveckla och stärka individerna och träna på samarbeten dem emellan borde få större plats i skolan.

Jag blir ofta kontaktad av människor som undrar vilka utbildningar de behöver för att arbeta hos mig eller liknande verksamheter. Svaret är i stort att det är personens egna erfarenheter, värderingar och sociala förmågor som är det viktiga, samt hur de relaterar till naturen och finner sin plats i den. Inget av det är sånt som betygssätts i skolan. De arbetsgivare jag haft har inte velat se mina betyg, de har endast varit intresserad av att veta vem jag är som person och vad jag har för förmågor.

Jag tror mycket på att utveckling sker genom att testa sig fram. Att genom att dela erfarenheter och inspiration kan vi väcka intressen och nyfikenhet hos varandra.

Ett annat sätt att se det på
Hoppas jag inte skrämmer bort någon från att gå eller slutföra en utbildning nu. Som jag inledde med finns det mycket som är bra med skolvärlden också. Rutiner är en bra grund för att utvecklas och skolan är bra på det, likväl som det är en plats för vänner och kontaktnät.
Där finns det mycket att lära sig, och om du inte tycker det - säg till! För man kan också läsa min text som inspiration för att ta sin egen delaktighet i skolan på större allvar, att ställa fler frågor, att verkligen argumentera för sina åsikter och att förstå att alla är där med helt olika förutsättningar och helt olika förhoppningar om resultatet.
Det som går som en röd tråd genom ”Illusionerna i mitt liv” är just att inte följa strömmen och att utan tanke eller större perspektiv på saker och ting agera som alla andra.

Ingen kan tala om för dig exakt hur något är.

Livet handlar ju om att du själv ska ta reda på det.