EKONOMI - “Illusionerna i mitt liv” - del 13

Välkommen till min mest personliga bloggserie hittills – en serie som kretsar kring mitt ifrågasättande av den livsstil jag haft eller har, om hur jag upptäckt att jag levt någon annans liv eller att jag levt mitt liv utifrån mitt ego, och inte mitt hjärta. En process såklart, gör nya insikter hela tiden.

Del 12-15 handlar om de stora krafterna i samhället som jag själv inte kan förändra, men som jag åtminstone kan förändra mitt förhållningssätt till och agerande gentemot.
Det finns en intressant paradox här - för även om jag som individ själv inte kan påverka vart de stora hjulen snurrar, så kan jag åtminstone välja MIN väg i livet, och även om det inte har stor betydelse för hjulet i sig, så har det en STOR betydelse för mig.
Och… det som helt naturligt påverkar hjulets riktning är åt vilket håll de som springer i det vill röra sig.

Varför skriver jag detta? För jag vet att ni som läser detta kommer kunna relatera till mycket av det jag skriver. För att allt för få talar om sånt här idag. För att jag tycker det är dags att röra om i grytorna så vi slutar slumra och börjar se världen med nya ögon.


Skuldsamhället
Jag trodde länge att det fanns en viss summa pengar i omsättning. Jag trodde att pengar därmed var en begränsad resurs, förutom att man naturligtvis, och i begränsad skala, kunde tillverka nya pengar. Likväl trodde jag att en bank inte kunde låna ut mer pengar än vad de själva hade att tillgå. Helt enkelt ”ekonomi”, ett ord som betyder hushålla. Att hushålla är att planera för de begränsade resurser man har.

Det jag inte visste var att pengar skapas genom att ett lån tas och en skuld uppkommer. Att när banker lånar ut så skapas pengar. Tack vare att det finns skulder så genereras köp som beskattas och blir till skattepengar.
Därmed har vi byggt ett luftslott, ett samhälle som bygger på skulder. Hur fria är vi nu egentligen? Det är självklart svårt att skapa förändring i livet, samhället och världen, när vi är så hoptrasslade i skulder. Ekorrhjulet.

Vad är egentligen värde?
Det som är av finansiellt värde, är det som människan saknar. Det som efterfrågas. Ju fler människor som saknar något, ju större värde har det. För när något finns lättillgängligt för alla, så förlorar det sitt finansiella värde.
Tänk… hur får det oss att se på resurser för överlevnad – ska det ha ett högt pris? Hur ska man hålla ekonomier igång och öka efterfrågan om inte genom att begränsa resurser eller skapa nya begär som gör att människor tvingas arbeta hårt för att tjäna pengar eller ta mer lån, få mer skulder.

Varför ska ekonomierna hållas igång?
För att samhället ska hållas igång? I nuläget bortser vi från att skapa en framtid, då det finansiella prioriteras trots att det ju framförallt är de ekologiska resurser vi behöver hushålla med.  Jag har föreläst i många år om hållbar utveckling och det är så intressant att höra att många prioriterar finansiell hållbarhet. Är inte det att lura sig själv, för utan en framtid med tillgång till naturens resurser finns inte en framtid för finansiell utveckling överhuvudtaget. Vad är en finansiell investering värd i vår värld idag, när vårt samhälle inte ens investerar i en framtid?

Kan man äga något alls?
Det är så intressant att se på vad ”ägande” gör med oss. Hur ”ägande” påverkar samspelet mellan människor, hur det påverkar våra relationer och får oss att bemöta varandra. I en föränderlig värld där inget består och allt kan försvinna, så är det ändå fascinerande att vi klamrar vi oss fast i våra ägodelar.
Framför allt när det gäller något som marker – som skog, åkermark, vatten. Att man kan tro sig ha rätten till något bara för att man har betalat för det (med pengar från luftslottet). Hur ska man ens kunna köpa sig bestämmanderätten till något som existerar för allt och alla?

Pengar är inte makt
Att pengar är makt är ju en vanlig uppfattning, men jag ser det tvärtom.
Om pengar är makt, så vad är då makt – om inte ett resultat av rädsla? Den som söker makt är själv rädd för att förlora eller gå miste om något den inte har kontroll över, så den som söker makt är ju i sig den svagare. På samma sätt kan man se att om någon inte är rädd – kan denne då styras? Av pengar?
Om man inte är rädd för att gå miste om något för man har allt man behöver, om man inte är rädd för att framstå som något negativt i andra människors ögon – kan man då kontrolleras med makt? Om sådana personer samtidigt säger ifrån, tar plats och säger emot de som har eller vill ha makt, blir inte då den som ifrågasätter de maktsökande den som egentligen har större makt? Ett maktskifte har då skett – där de som eftersöker makt inte får det de vill ha, i ett möte med de som inget vill ha. Paradoxalt kul!
För om alla människor hade det behövde, och inte var rädda. Så skulle någon eller något inte kunna styra över människor.

Fiskaren på havet
Vad är det för liv vi jagar efter med våra arbeten och våra pengar? Det finns fler liknande berättelser som denna från olika delar av världen, men med samma innebörd. Här är en berättelse som kan få oss att se ekorrhjulet i ett annat perspektiv:

”En fiskare drog upp sin båt på den lilla stranden i gryningen när en affärsman på semester kom joggande förbi. Affärsmannen fick se vilken fantastisk fångst fiskaren hade fått och frågade honom vad han skulle göra med fisken.
Han svarade att han den här fångsten skulle han kunna leva på i flera dagar och att han skulle sälja eller byta det lilla överskottet mot andra varor han behövde.
Affärsmannen sa till fiskaren att han borde köpa ett nät så att han kunde fånga fler fiskar, och sedan börja sälja fler fiskar på torget. Då skulle han kunna spara ihop till mer fiskeutrustning för att få ännu större fångster. Då skulle han kunna tjäna ännu mera pengar och köpa en större båt. Efter några år skulle han kunna ha några anställda som jobbade för honom med att fiska, marknadsföra hans produkter och sälja dem.
Vad skulle det tjäna till frågade fiskaren.
Jo, men ett så stort och fint företag som du skulle kunna bygga upp, så skulle du så småningom kunna sälja ditt företag dyrt och ägna dit åt precis vad du vill på dagarna. Om du hade en massa pengar och möjligheten att göra vad du ville med livet, hur skulle du då allra helst vilja leva det, undrade affärsmannen. Och fiskaren svarade…
Då skulle jag fiska ensam i gryningen, precis som jag redan gör idag.”

Det var inte längesedan vi människor levde just så. Att det som var vårt arbete var sysslor som vi idag kallar fritidsintressen. Vi jagade, plockade bär och svamp, odlade och byggde. Vi hade tid för gemenskap, tog hand om varandra och levde våra liv i samklang med naturen. Tider som naturligtvis inte ska romantiseras, de måste ha varit oerhört utmanande på många sätt. Men likväl som de gångna tiderna kanske inte ska romantiseras, så kanske inte heller vårt nutidssamhälle bör göra det. Den ekonomi vi byggt upp idag kommer inte hålla över tid. De ekologiska resurserna vi hade har vi inte lyckats hushålla med.

När ska vi erkänna att vi gått för långt?

Acceptans – slutet för illusionen
Om jag själv ska se det i större perspektiv och i mönstertänket (som jag skrev om i förra inlägget – ”Skolan”) så är det först när vi öppet accepterar att vi gått för långt, som sann förändring kan ske. Så länge vi klamrar oss fast i det vi vant oss vid, vid den världsbild vi vill ska vara sann, så kommer vi inte vidare. Det är när vi släpper taget och accepterar situationen som vi på riktigt kan se något nytt och en ny väg framåt. Den nya vägen kommer inte visa sig först – vi måste först våga släppa taget om vår illusion.

Hur man gör det? Försök se sambanden, ett steg i taget, och du kommer till slut se att allt hänger ihop och att allting följer samma princip både i det stora och det lilla, både inom dig och utanför dig. När vi insett att det liv eller system vi levt efter inte var hållbart för oss och världen kommer det storma rejält omkring oss, den dagen vi blir bekväma med den stormen så kommer den att lägga sig. Och stormen, den kommer oavsett om vi vill eller inte.

Always have, always will. Det är bara att acceptera.