Intro till bloggserien ”Illusionerna i mitt liv”

Jag filosoferade mycket som barn, oftast sittandes i kohagen intill bondgården jag växte upp på. ”Vad är det som tänker mina tankar?”, var återkommande men jag fann aldrig svaret. Likaså tanken på att vi kanske inte alls var människor egentligen utan bara dockor som stora jättar satt och lekte med, precis så som jag själv lekte med mina My Little Ponys.
Senare på lågstadiet, under ett skolarbete om universum, minns jag känslan när insikten kom över mig att allt är oändligt – både tid och rymd. Jag flöt runt i en bubbla flera dagar efter det och tyckte allt var en illusion, det var nästan svårt att gå, den kändes som jag svävade fram i slow-motion. För Linda 8 år var den insikten så svår, den var otäck att tänka på för det kändes som att det inte fanns något att greppa. Men det var ju bara att acceptera.

Uppväxt på en bondgård där tre generationer levde tillsammans var mantrat: ”Den här jorden ska tas om hand tills det är dags att lämna över den till nästa generation”. Jag tror de syftade på lantbruksmarken i synnerhet, men jag vet att jag själv brukade inkludera skogen, hagen och vattnet i samma tanke. Allt det där kändes så givet, enkelt och självklart där i den lilla bubblan på bondgården.

Som 14-åring blev jag intresserad av buddhismen och lånade böcker om den från det lilla landsortsbiblioteket, det här var före internets tid. Jag mediterade på mitt flickrum, men efter en omskakande sittning som tog mig till en plats som var direkt skrämmande övergav jag mediterandet och har inte funnit tillbaka till just den formen igen.
Åren som följde ägnade jag mer åt den buddhistiska filosofin om allts föränderlighet, om att få perspektiv på livet och de inre konflikter man stöter på.

Jag var ärligt talat rätt grundad då – fick höra det då, jag kan se det nu. Men något förändrades när jag var runt 25 år och jag vet inte varför. Kanske för att jag var gravid… Men jag tappade mycket av det där. Idag kan jag se att det var nödvändigt. Det fanns andra sidor i livet att utforska och utan att märka det hade fötterna lämnat jorden.

Jag slutade studera buddhismen, började tappa humöret och låta ilskan ta över. Började konsumera mer, drömma om fler resor, en stor bostad, en massa kläder. Under 10 år snurrade jag runt där. Livet kändes så kul och det fanns så mycket i världen att upptäcka. Jag reste massor, men ville resa ännu mer, det fanns ingen hejd. Det var verkligen kul, jag fick kickar hela tiden. Om någon där och då sagt till mig att om ytterligare 10 år fram i tiden skulle jag ha släppt det där, så hade jag sett dystert på framtiden. Inte visste jag då, att jag då att jag skulle komma att se allt så mycket ljusare i framtiden. Det är det som jag tycker är så roligt med livet idag – inte det man kan se på ytan utan allt det man kan finna på insidan, bara man öppnar dörrarna.

Det är vad den här serien ska handla om. Dörrar jag öppnat. Detta är MIN resa från den världsbild jag hade och levde efter, vad som fick mig att tänka om och hur jag ser på det idag. Jag delar den för att förhoppningsvis stötta andra som dras med samma funderingar som jag själv gjort.
Du får ta det som du vill – inspireras av det, känna igen dig eller triggas av det.

Två saker har jag lärt mig.

1, Allt är föränderligt. En dag ska vi släppa taget om allt. Precis allt.
2, Att det finns många, många dörrar kvar att öppna – det gläder mig.