Rädslor för naturen

Är du lite rädd för naturen? Det kan vara både bra och dåligt.

Förutom att rädslan hållit oss vid liv sedan tiden på savannen, så tror jag att viss rädsla kan öka vår förståelse och connection med naturen. Det kan också hämma vår kontakt.

Att undvika alla rädslor är inte direkt utvecklande. Vi stannar kvar i det som är bekant för oss. Vi behöver lite utmaning och äventyr. Tänk exempelvis på hur det skulle kännas att vara mörkrädd och sova ute ensam. När elden slocknat och allt blir mörkt, tyst, så när som på grenarna som knäcks i skogen omkring dig… Eller vad som rör sig inom dig när du paddlar kajak lagom som ett åskoväder väntas dra in.
De sinnen som aktiveras då, hur du är på helspänn och tar in varje liten förändring i din omgivning - det är ett sätt att ta del av det som sker runt omkring dig på en helt annan nivå. Att liksom öppna dina sinnen för din omgivning.

Men vi är så rädda för att utsättas för naturens natur och av att behöva anpassa oss till dess rytmer att vi skärmat av oss från den. Hur vi skapat våra liv för att inte behöva vara en del av naturens kaos och cykler, hur det lett till att vi obalanserat nyttjat och förbrukat naturens resurser eftersom vi inte längre kan förstå vad det innebär att leva med naturen.

På ett sätt kan jag förstå att vi vill bygga en värld utan alla faror och allt som skrämmer oss, men dra det för långt och vi förlorar kontakten med det som är livet.

Som sagts av kloka deltagare på mina turer, “Naturen gör oss ödmjuka”.

Eller som en av mina inspiratörer på Instagram @el_taraumara (följ honom), skrev så klokt till mig tidigare: ”We all need to work hard to keep –real adventures– alive. Outdoor activities loose all purpose if we don’t let people experience the world as it is. The biggest gift that outdoor activities have is to bring awareness and common sense, both impossible to reach if we remove the –unknown factor– from adventure”.

Så vad vill jag säga med det här.
Rädslor är bra, they keep us alive. På flera sätt än vi tror.