Lokala smultronställen

Mitt hjärta slår mer för lokalsamhället…

Jag är med och snackar Smultronställen i senaste numret av Utemagasinet (02/22). Att se det tryckta exemplaret och läsa texten på nytt tillsammans med kommentarer från lite branschvänner fick mig tillbaka till tankarna om hur viktigt jag faktiskt tycker det där är. Så jag är så glad över att Utemagasinet lyfter frågan!

För två år sedan skrev jag om Smultronställen på Woods & Waters blogg.

Vad menas med smultronställe?
Här behöver man ju här vara tydlig med vad man menar med ordet ”smultronställe”, det kan ju vara olika saker. Jag delade ex mina 20 bästa tips på besöksmål i Östergötland under våren 2020 – alla de var tips till verksamheter som drabbades hårt av de första restriktionerna. Det är ju en typ av smultronställen, men inte på det sätt som de omnämns i texten här från och med nu – för nu snackar vi om de smultronställen som vi ligger avskilt i naturen, lugna och vackra platser som vi kan dra oss undan till och koppla av på. Att dela en grillplats med 14 barnfamiljer kan också ha sin tjusning, eller dela stjärterum på en klippa vid vattnet med 50st andra, men ibland vill man kunna dra sig undan till platser där man vet att det inte kommer vara så många andra besökare. Det här behovet är olika stort hos oss, har jag märkt.

För mig som är bosatt i en stad omgiven av stor sjö på ena sidan och enormt platt slättlandskap med åkermark på den andra sidan är skogen på berget 15km bort en viktig oas, inte bara för mig utan för väldigt många av oss som lever här. Det finns inte så många andra alternativ för oss, berget och skogen står oss närmast, både geografiskt och i hjärtat. Området är av riksintresse och därför delar vi det såklart med många besökare.

Via mitt Instagram-konto får jag varje vecka under sommarhalvåret frågan från främmande människor som vill veta mina smultronställen i mina hoods, för de vill vara någonstans där ingen annan är.

Är inte det en lite rolig kombo, som visar hur motsägelsefullt allt detta kan vara – med sin fråga så vill man bidra till att smultronställen delas, men man gör det för att man vill ha en plats för sig själv… Dualiteten.

Jag skulle också vilja dra den här tanken till sin spets, för att jag gillar att filosofera…
Tänk att du är som besökare på en plats i en helt annan del av landet än du bor på. Här upplever du att det är svårt att hitta en avskild plats att dra dig undan på, det har varit jättetrevligt att hänga i naturen med en massa andra besökare hela dagen, men nu är du på jakt efter en pärla där det inte är så många andra just nu. Så du frågar en local och blir tipsad om en plats några kilometer bort dit den vanliga strömmen av besökare inte brukar vara, en plats dit mest bara locals tar sig. Så du tar dig dit – och älskar det! Vilket ställe, och tänk att så få personer hittat hit! Varför är det så, tänker du kanske. Den här platsen borde ju fler få ta del av. Självklart ska man dela sina smultronställen, och du har just hittat ett. Så du delar den. Kanske har du rent av en större blogg eller flera följare i dina sociala kanaler, det är många som tar del av dina tips.
Men frågan är – varför delade du? Var det för din egen skull, för att du vet att det ex leder till fler visningar, likes eller whatever. Eller gjorde du det inte för din skull – utan för andras skull, för dina läsare som precis som du har all rätt att får ta del av den här platsen.
Eller så kanske du väljer att inte dela platsen, av respekt för de locals som värdesätter lugnet på den här platsen mer än vad du själv gör.

Jag tänker mycket på det där med ”rätten till en plats” – vi har allemansrätten, så platsen tillhör ingen och kan delas av alla, det stämmer. Men bara för att det är så, kan det inte finnas andra aspekter av det som vi hittills inte pratat så mycket om?

Man säger sig vilja dela platser för att andra ska kunna njuta av dem – men just den handlingen, som man gör i god tro, kan ju leda till att platsen förlorar sin charm för locals som värdesätter den högre än vad besökaren gör.
Turism ska bidra till ökad livskvalitet för ett lokalsamhälle, uppfylla lokalinvånares och lokala naturens behov, inte i första hand besökarens önskemål. Kunden har inte alltid rätt, och besökaren har inte alltid rätten.

Jag vill med texten mest lyfta perspektiven – vi är vana vid att fokusera på besökaren – men vi behöver bli bättre på att se lokalsamhällets behov. Mitt hjärta slår för lokalsamhället, oavsett om det är i min back yard - eller i din.