LÄKEMEDEL - ”Illusionerna i mitt liv” - del 14

Välkommen till min mest personliga bloggserie hittills – en serie som kretsar kring mitt ifrågasättande av den livsstil jag haft eller har, om hur jag upptäckt att jag levt någon annans liv eller att jag levt mitt liv utifrån mitt ego, och inte mitt hjärta. En process såklart, gör nya insikter hela tiden.

Del 12-15 handlar om de stora krafterna i samhället som jag själv inte kan förändra, men som jag åtminstone kan förändra mitt förhållningssätt till och agerande gentemot.
Det finns en intressant paradox här - för även om jag som individ själv inte kan påverka vart de stora hjulen snurrar, så kan jag åtminstone välja MIN väg i livet, och även om det inte har stor betydelse för hjulet i sig, så har det en STOR betydelse för mig.
Och… det som helt naturligt påverkar hjulets riktning är åt vilket håll de som springer i det vill röra sig.

Varför skriver jag detta? För jag vet att ni som läser detta kommer kunna relatera till mycket av det jag skriver. För att allt för få talar om sånt här idag. För att jag tycker det är dags att röra om i grytorna så vi slutar slumra och börjar se världen med nya ögon.

Det här inlägget handlar om läkemedel, inte om sjukvård i sig, som exempelvis kirurgi.
När jag växte upp litade jag på sjukvården. Jag tog för givet att syntetiska läkemedel var en bra uppfinning som hjälpte människan att bli fri från sjukdomar. Jag tog för givet att alla läkare visste vad de pratade om, och gjorde, när de skrev ut läkemedel efter läkemedel.

Med en autoimmun sjukdom jag blev diagnostiserad med som barn så har jag levt största delen av livet med en sjukdomsbild, regelbundna besök hos sjukvården samt vad som skulle bli en livslång medicinering. Utan den historien, de erfarenheter och de tankar och insikter allt det lett till så skulle nog aldrig ”Läkemedel” kommit att bli en av ”Illusionerna i mitt liv”. Men med den bakgrund jag har, kom det att bli just precis så.

Jag vill inte tynga ner det här inlägget med att gå för djupt in på min egen sjukdomsbild. Men som läsare är det bra att redan nu veta att det finns en sådan som ligger till grund för de illusioner jag kommit att se.

Mina möten med vården
Från att i tidig ålder sett sjukvården som en slags beskyddare som visste och agerade utifrån mitt eget bästa, kom jag att lita blint på deras råd och rekommendationer. Människokroppen är ju komplex och dessa akademiker har ju studerat den på universitet baserat på mångårig forskning. Självklart skulle de veta mer om kroppen och hur den fungerar än vad jag gör.

Men med tiden har det öppnats luckor i det, låt säga, blinda rum jag befann mig i, och nytt ljus trängde in. Som fick mig att börja fundera över logiken i det som sades och gjordes i medicineringens namn.

Det började på allvar förändras hos mig för ungefär 15 år sedan och har sedan dess eskalerat för varje år som går. Anledningen till det har varit att jag upptäckt för mycket motsägelser inom sjukvården, för mycket misstag vid diagnostisering och receptskrivande, för mycket feltolkningar av mitt behov, för mycket bristfälligt inlyssnande och förståelse av det jag har att säga att jag till slut kommit att tappa ett tidigare stort förtroende för svenska läkares medicineringsråd.
 
Jag har svårt att förstå att vi människor, på allvar, behöver alla de syntetiska preparat vi äter idag, och här är några anledningar till det:

Övertron på att forskning har alla svar

·       Att sjukvården vid upprepande tillfällen skrivit ut andra preparat till mig för att dämpa symptomen på biverkningar utan att kolla så att de olika preparaten går väl tillsammans. Det är tack vare att jag själv läst på som jag upptäckt det och fått informera sjukvården om det.

·       Att läkare talat om för mig att forskningen är det enda sanna, och att vi ska förhålla oss till den oavsett vad vi själva upplever och tror. Att det jag själv upplever bara är inbillning.

·       När jag uttryckligen sagt att det vi vet om den här sjukdomen och medicineringen idag kan vara helt annorlunda om 30 år, så har man sagt att så är det inte.

Forskningens begränsningar

Det sägs att vi ska lita på forskningen, men hur kan man göra det när det trots allt ser ut så här:

·       Precis som med statistik kan vi välja att få fram flera olika resultat beroende på hur vi vinklar en studie. Framförallt hur vi begränsar den och inte sätter den i ett större sammanhang. Det är lättare att få ett visst resultat ju mer man isolerar och begränsar sig, men sett i det verkliga livet där fler faktorer samspelar, mer holistiskt, så blir det faktiska resultatet ett annat.

·       Att västerländska studier sedan århundraden gjorts på döda kroppar och inte levande, som man gör inom de österländska traditionerna. Hur kan man utesluta livskraften och allt det som sker i en levande kropp? Hur kan man välja att behandla levande människor med resultatet man fått från döda kroppar?

·       Hormoner styr väldigt mycket i kvinnokroppen. Det här tycker forskningen är jobbigt eftersom det gör det svårare att komma fram till tydliga resultat då. Så när man forskar gör man det mest på män, för att slippa ta hänsyn till de kvinnliga hormoner. För att de påverkar resultatet så mycket och inte gör det begripligt eller tillräckligt träffsäkert. Sedan ska man medicinera kvinnor som har en mängd svängande hormoner med det man kommit fram till genom att studera män. Studier som inte innefattar våra hormoners olika svängningar är ju direkt bortkastade för kvinnor.

Att livskraft inte ses som medicin

·       Är det möjligt att läka våra kroppar med kosten eller att undvika sjukdomar i första taget med rätt kost för oss som individer?
En kropp som får den näring, vila och träning (livskraft helt enkelt) den behöver kanske inte blir så sjuk? När en sådan kropp trots allt blir sjuk och börjar behandling med kemiska preparat så kanske kroppen i sig inte jublar utan börja jobba för att göra sig av med det för kroppen okända och ovälkomna preparatet, och en ond cirkel har börjat i den annars rätt så starka kroppen.

·       Varför ska konstgjorda piller vara ”the number one to go to” när man kontaktar sjukvården om ett försämrat hälsotillstånd? Varför pratar man så sällan om kost, vila och träning (livskraft helt enkelt) inom sjukvården?

·       Med livskraft menar jag det som ger vår kropp och själ kraft att leva, och viljan att leva. Sånt som vi väl ofta finner genom kost, vila, träning och att känna mening med det vi gör. Men livskraft kan inte skrivas ut på recept.

Skillnad mellan länder

·       Vi i Sverige vill så gärna tro att svensk sjukvård är den bästa och att vi ska lyssna på våra experter. Men varför skulle just den svenska sjukvården vara den bästa i världen? Hur kommer det sig att i våra grannländer tillåts andra metoder och läkemedel som inte alls är godkända i Sverige? Är det för att de inte förstår så bra som våra egna läkare gör, eller är det tvärtom? Att det är våra läkare som inte förstår lika bra som andra läkare?

Att diagnoser inte är 100%-iga

·       Det är inte ovanligt att man hör om människor som fått flera olika diagnoser innan de till slut landat i en som blir mer beständig, eller som de köper. Eller som kanske är korrekt. Vem vet egentligen…

·       Vad är en diagnos och vem har satt ramen för vad som ska gälla? Vad gör diagnoser med vår syn på varandra i ett samhälle, ser vi inte ofta varandra utifrån diagnoserna och det som skiljer oss åt, istället för att se individen och det vi har gemensamt?

·       Kan vi inte bara konstatera att sjukvården lite gissar sig fram utifrån den fakta de hittills har att tillgå, istället för att köpa 100% det de säger?

·       Människan och världen är komplex – vi kan inte veta något till 100%. Det enda vi borde veta är att vi inte vet, och låta utforskande och nyfikenheten leda utvecklingen framåt. Inte boxa in och säga ”Så här är det”.

Till sjukvårdens försvar:

·       Jag drar inte allt och alla över en kam. Jag har också mött läkare som sagt att de tar allt det jag säger på allvar och hänvisar till att den forskning som finns fram tills idag inte har alla svar, att det ännu finns mycket att utforska.

·       Jag har också haft läkare som velat medicinera mig utifrån hur jag mår, och inte utifrån de blodprovstester de tar som annars ligger till grund för medicinering.

·       Jag har även haft läkare som velat söka grundorsaken och inte bara behandla symptomen.

·       Jag har även förstått att flera läkare vill rekommendera alternativa behandlingar till sina patienter men att de skulle förlora sin legitimation om de gjorde det. De följer ett regelverk.

Att må bra av medicin
Jag säger inte att all medicin är dålig, om man tror det får man läsa min text igen. Jag vet att man som människa kan välja att lyssna på vården, ta sin medicin och må bra av det. Medicin räddar liv och kan göra livet uthärdligt för många.
 
Men det skulle samtidigt vara intressant att se hur många av de som mår bra av att ta sina mediciner, som först har testat alternativ till de syntetiska preparat de medicinerar sig med. Om man har gjort en egen utvärdering och faktiskt kommit fram till att det här är det bästa, eller om man bara köpt någon annans åsikt och sen fått det att fungera, eller åtminstone tro att det fungerar.

Med tanke på helheten kan det ju också vara så att vi i perioder av livet kan behöva medicinering och i andra fall inte. När vi vant kroppen vid ett preparat så är det ju en resa i sig att göra sig fri ifrån det. Det är också en belastning på kroppen som gör att vi kanske fortsätter medicinera oss mer än vad som egentligen är nödvändigt.


Varför skriver jag som jag gör?
Är det nästan inte förbjudet att tala om sånt här? Jo, typ.

Men i min text står inget om att man inte ska lyssna på läkare, det står inte att man inte ska ta mediciner. Det enda jag vill säga, och som löpt som en röd tråd genom alla inlägg i serien ”Illusionerna i mitt liv” är att vi som individer ska bli medvetna om hur vi påverkas av vår omgivning. Att ifrågasätta våra nuvarande beteenden och varifrån vi väljer att inhämta den information som sedan får forma våra liv, våra livsval och vårt mående – är det från vår omgivning eller från oss själva?

Jag vill lyfta att vi själva har så enormt mycket mer kunskap om just våra egna kroppar än vad vi lärt oss. Att jag vill att läkare ska lyssna mer på hur jag själv upplever vad som händer i min kropp, och att ett samspel mellan olika sjukvårdstraditioner över världen vore att välkomna in i det svenska samhället och sjukvården. Människan och individen är så komplex att en metod inte funkar för alla.

Att vårda mig själv
Jag har valt att behandla min sjukdom med alternativa metoder, och så här flera år senare kan svensk traditionell sjukvård ännu inte förstå hur jag kan må så bra som jag gör. “Det borde du inte göra” har jag fått höra flera gånger. Min sjukdom och de alternativa sätt jag valt att behandla den på har fått mig att ställas inför, och tänka på, döden. Vad är mer värt – ett långt liv med mycket medicinering som tyngde min kropp eller risken att få ett kortare men gott liv. Jag valde det senare, för nu. Det fanns såklart en tvekan, men något inom mig sa att det skulle vara värt det.

Jag kan ha fel. Kanske gör det mitt liv kortare, men det blir ett liv mer värt att leva, ett liv med mer livskraft.

Jag skulle varit mer lyhörd för vården, om de varit mer lyhörd för mig. För som vanligt, om de inte talar från sina hjärtan, så kan mitt hjärta inte höra dem.