Tomhetens värde

Jag är medveten om att de tankar jag ibland delar kan uppfattas allt för ogreppbara för andra än mig själv och jag har funderat en hel del kring det där. Om det är jag som är otydlig, om jag skulle kunna uttrycka mig på andra sätt. Ibland vill jag berätta något för en annan, men märker att orden inte gör det rättvist och att budskapet inte alls nått fram. Istället får jag höra att jag är för djup, för filosofisk eller som jag själv kan benämna mig… för flummig.

Men vissa saker är inte ämnade att dela med andra människor och kanske är det därför det också är så svårt att just sätta ord på djupa tankar, upplevelser och förnimmelser. Det är inte meningen att de ska kunna beskrivas, det finns inte ord nog som gör dem rättvisa, och det med rätta. För om vi kan beskriva och förklara allt för varandra så skapar vi ju också förväntningar och föreställningar hos varandra som sedan kan försöka återskapas – och då har vi redan förlorat… för det som är greppbart, det som kan förklaras är inte tomheten. Och tomheten är grejen.

Den föreställningsvärld vi lever i har fått oss att tro att allt ska kunna bevisas, att allt ska kunna mätas, konkretiseras och tydliggöras. Och att om det inte kan göras, så är det inget av värde. Kanske för att det som inte kan omfattas av ord inte kan generera inkomster?

Men den är ju ack så viktig. För är det inte i tomheten och i det odefinierbara vi finner det största värdet? När tiden står still eller när vi blir mållösa av förundran.

Tomheten kan säkert betyda olika saker för oss, och vi har olika erfarenheter av den. Tomheten är inte det samma som saknad, det är en viktig skillnad. För mig är tomheten exempelvis de sekunder som uppstår när mitt mind skiftar och jag strax därefter upplever något nytt eller ser något med helt andra ögon. Oftast handlar det om att jag går från en verklighet där det råder stress, press och många spretiga intryck som alla kan definieras och beskrivas med ord, till att mjukt falla in i en annan syn på den plats eller situation jag befinner mig i. En plats där förundran, samhörighet och en stillsam lycka finns, en känsla av deep-knowing.

Vägen dit går via tomheten, och därför tycker jag det är viktigt att göra plats för tomhet i vardagen, i livet och i vår omgivning. Jag tror att vi har lättare för att nå tomheten om vi befinner oss nära det som är naturligt, och jag är övertygad om att vi människor behöver platser och tillfällen för att få utrymme för naturlig tomhet, för den leder oss till något nytt och mer värdefullt.

Så… lyckades jag beskriva tomhetens värde, eller är den fortfarande för ogreppbar? Jag hoppas på det senare – men jag hoppas också att texten kan inspirera dig som inte söker tomheten att faktiskt göra det. Den är inte tråkig, den är en portal till något fint. Tycker jag. Något obeskrivligt… och ovärderligt. Därför har tomheten ett värde. Därför ska vi inte förringa det som inte låter sig förklaras eller beskrivas med ord.

“Ge plats åt den inre ordlösa rösten”, skrev en kompis i ett inlägg alldeles nyss.

”A mind that is caught in words cannot understand truth” - Krishnamurti