Om du inte kan övervakas och mätas så finns du inte…

Nyss hemkommen från GSTC Summit i Stockholm med en mängd nya intryck och tankar. Här är några av dem…

(GSTC står för Global Sustainable Tourism Council och är en organisation som sätter kriterierna för vad grundläggande hållbar turism är, nu i april fick Stockholm vara värd för deras årliga konferens.)

Det första och kanske främsta som slog mig under dagarna är hur allting ska övervakas och mätas. Ord som ”monitor”, ”measure” och ”criteria” användes flitigt. Ja, helt naturligt kretsade ju det mesta kring det – jag befann mig ju på en konferens som handlar om att arbeta med kriterier för att bedöma, så konstigt hade det ju varit annars.

Men det fick mig att se djupare på vad dessa mätningar och kriterier kan innebära på flera plan. Allt kan inte bedömas och mätas, det vet vi alla. Mätningar fyller en viktig funktion och jag är själv lite av en statistiknörd.  Men jag är rädd för att vi riskerar att dra för mycket åt det hållet och vi bör vara vaksamma på att inte gå i den fällan.

Mätningar som gjorts de senaste decennierna har verkligen fått oss att inse att vi behöver förändra vårt sätt att leva. Vi vet när, var och hur – men vårt stora problem är att vi inte gör.

För att göra det där vi vet att vi behöver göra så krävs inte mer övervakning i första hand, det krävs mod, passion, kärlek, samarbetsvilja och en förmåga att lyssna till sitt samvete. Inget av detta kan dock övervakas eller mätas och ändå är detta det mest grundläggande vi människor behöver för att skapa vår gemensamma framtid.
Den där passionen och kärleken utmanas när vi ska övervakas, mätas och bli bedömda.

Mätningarna är ett medel för att nå ett mål. Men när når vi målet? Eller kommer våra mätningar bli liksom den ekonomiska tillväxtkurvan vi försatt oss i? När får vi nog?
För vid målet, som jag ser det – så lever vi i en värld där mätningar inte behövs därför att människor har uppnått mod, passion, samarbetsvilja och en kärlek till sin bygd och omgivning med alla de livsformer som lever där. Våra förfäder och vår urbefolkning har klarat sig utan denna typ av övervakning och mätning. Så det är tydligt att mätningarna behövs idag för att vi saknar de omätbara förmågorna att leva i samklang med vår omgivning.

Där har vi en balansbräda vi behöver ha koll på, vi behöver vara medvetna om vad vi övervakar och varför, och vi behöver vara fullt medvetna om att allt inte kan mätas. Allt ska inte mätas. Och verksamheter kan vara mer hållbara än andra trots att de inte övervakas eller har fina certifieringar.

Det talas om att endast verksamheter som har vissa certifieringar ska få vara en spelare på planen, att det krävs certifieringar för att få synas i olika sammanhang. Att vi måste övervakas, mätas och bedömas för att få vara verksamma som företagare. Det gamla uttrycket ”Syns du inte så finns du inte” blir ”Om du inte kan övervakas och mätas så finns du inte”. Det första bygger på egen vilja och kreativitet, det andra på kontroll och tvång.

En av de föreläsningar jag var på, ”Data-based Innovation in Tourism” handlade om hur vi med rymdteknik kan övervaka och spåra i detalj vad som sker på jorden, vilka vattendrag som är förorenade och vart det är högt tryck av människor i naturen. Tekniken kan användas för att bevaka ”Location’s attractivity progressing over time” med rubriker som ”biodiversity, wellbeing, breathability, outdoor potential och comfort”. Behöver vi rymdteknik som bevakar oss för att ta reda på hur det står till med biologisk mångfald och vår hälsa? Om vi inte kan ta reda på det själva är vi illa ute, med eller utan rymdteknik.
Inför den följande paneldebatten fick vi i publiken skicka in våra frågor till en monitor via våra mobiltelefoner. Den näst vanligaste frågan var om det inte var ekologiskt ohållbart att ägna sig åt denna typen av övervakningar, och deltagarna skruvade rejält på sig när frågan kom upp. Svaren fanns egentligen inte, men en intressant input från en av talarna var att den energi som årligen gick åt för att mäta detta kunde jämföras med den energi som sociala medier förbrukade på bara en vecka.
Den vanligaste frågan från publiken var dock varför de fem talarna och moderatorn alla var män… vart var kvinnorna? Jag vände mig till deltagaren intill mig och sa lite skämtsamt att ”Because women are more connected to earth”.
Därefter gick jag på ett nytt seminarium som hette ”Community engagement & residents’ quality of life”, en panel som bestod av fyra kvinnor och en kvinnlig moderator. Frågan om vart männen befann sig i den panelen kom inte upp på monitorn.

Jag tycker vi ska fortsätta mäta, det är värdefullt. Vi ska fortsätta ställa krav, vi klarar oss inte utan dem än. Men vi ska vara fullt medvetna med vad det är vi gör och varför – och vad det kan leda till om vi låter det gå överstyr.

De mjuka värdena är viktiga.
De inre förmågorna jag nämnt är omätbara – ändock ovärderliga för hållbar utveckling.

Men vi fortsätter mäta utan hejd. Så jag undrar när ”minskad energianvändning av sociala medier och internetuppkoppling” blir ett av kriterierna i den hållbara turismens agenda.