Hjärtats väg - att låta själen ta plats i världen
De senaste åren har jag rätt djupt begrundat den ena och andra i mitt liv. Inte för att jag på något sätt var missnöjd över den situation jag hade, tvärtom. Jag hade ju i mina egna ögon ett toppenliv med roligt jobb, en spännande och händelserik fritid, ett hem jag gillade och en frihet att röra mig och göra som jag ville med det mesta.
Jag poängterar inte detta för att stoltsera med något, utan endast för att betona att en livsstilsförändring inte behöver uppstå för att man är missnöjd med något eller blir tvingad till det, den kan uppstå av andra anledningar. För min del berodde min livsstilsförändring på att jag fick upp ögonen för hur och varför jag själv och min omgivning bar sig åt, och det kändes plötsligt så ologiskt och aningslöst.
Jag började få insikter och se på saker med nya ögon, som att nya dörrar öppnades i mitt inre. För varje nytt rum jag klev in i så kunde nya dörrar öppnas… och så där höll det på, och gör fortfarande.
Att förändra sin syn på något som är en stor del av ens liv är inte särskilt bekvämt. Det är lätt att vända bort blicken och inte vilja se eller förstå det nya. Det kan vara en rad olika saker som att inse att det man arbetar med inte rimmar med ens etik och moral, eller att man inte trivs i en relation, eller att det beteendemönster man har i vardagen kring bostad, transporter och konsumtion inte är särskilt schyst för miljön. Man ser det, anar det. Men alltså – orka ändra sig! Eller hur! Bättre att bara borra ner huvudet i sanden ett tag till och låtsats som man inte sett det där. Kanske skylla på politik, företag och andra länder – det är ju en beprövad taktik som funkar… ett tag.
Men när man blundar för en insikt man fått, när man försöker stänga den dörr som öppnats på glänt, så kan livet börja kärva. Det gnager, det tär. Det tar energi, man försöker dämpa det genom att lägga en massa energi på annat istället. Depressioner, begärshets och frosseri är som bekant några exempel på sånt som kan uppstå när vi egentligen vill fly från något. Men vi kan också fly in i sånt som för tillfället eller utåt sett kan uppfattas positivt – som en alltför djup dykning i arbete, studier eller andlighet. Inte för att arbete, studier och andlighet behöver vara negativt, men det kan bli det om man fastnar där och glömmer bort att de insikter vi finner där också ska appliceras i vår vardag. Det som kommer inifrån ska uttryckas och ta form i livet. Lite som att ägna dagarna åt att läsa kokböcker, men aldrig komma sig för att laga mat. Eller som resenären som åkte till ett annat land bara för att ligga på hotellrummet och läsa om destinationen, istället för att uppleva den utanför hotellets portar. Det handlar inte bara om att veta, det handlar också om att göra.
Om man inte går in i de rum som öppnats i ens inre, för att tala metaforiskt, så kan man till slut känna att man befinner sig på en våg som trycker en framåt, där det inte finns en chans att man ska kunna stanna eller ta sig tillbaka. Man vet inte vart man ska ta vägen, men man vet att man inte kan gå tillbaka.
För 5-6 år sedan fick jag min världsbild och livsstil så omskakad att jag var tvungen att agera och förändra mitt sätt att leva och verka. Det fanns inga alternativ för mig. ”Vågen” tog mig, och jag skulle kollapsat totalt om jag inte lyssnat till mitt inre och agerat på det som kom till mig, jag behövde gå igenom de dörrar som öppnades för mig. Ursäkta metaforbombningarna här…
När jag sedan ett par år senare tittade tillbaka på de senaste årens förändringar i livsstil och mindset som jag gjort, så kunde jag se att det jag faktiskt kommit att göra var att inte bara ifrågasätta i stort sett allt i mitt liv, utan även förändra det. Eller förändra och förändra – jag fann det lättare att bara #flippaspelplanen som jag kallar det. Ta bort allt som inte rimmade för mig, skala ner, skala bort.
Har man inte hängt med på den resan kan man såklart undra vad det är jag pratar om, och om jag kan ge några exempel. Det har handlat om yrket, hemmet, resor, personlighet, relationer, syn på samhället och mycket mer. Det är om allt detta som den förra bloggserien jag nämnde handlade om, den jag kom att kalla ”Illusionerna i mitt liv” (finns att läsa här på bloggen). Där berättar jag om hur jag kommit att se med nya ögon på världen och hur det lett till att jag förändrat mitt sätt att leva.
När jag var klar med dokumenterandet av den serien var det något nytt som började ta form i mig. Något nytt som var redo att komma fram. Jag insåg att jag, delvis genom just skrivandet av bloggen, kommit att skala och avsluta så mycket av det gamla sättet jag levt på, att jag nu på allvar var redo för att skapa något nytt. En stark känsla av att börja om på ny kula – med det mesta i livet.
När jag skalat bort så mycket av det som kretsat kring ytlighet, autopilot, normer, ekorrhjul och rädslor som jag gjort, så finns det nu så mycket plats för det som känns så innerligt, kreativt och meningsfullt. Det känns som att när jag skalade bort sånt från livet som inte kom från hjärtat, sånt som inte rimmade med själen liksom, så är det tvärtom nu möjlighet att bygga upp något nytt med hjärtat. Helt enkelt låta hjärtat få utrymme och leva livet så som själen vill leva det.
Det är det jag vill dela framöver.
Ja, för mig är det viktigt att uttrycka det, att dela den resan, av samma anledning som jag delade så mycket i ”Illusionerna i mitt liv”. Därför att jag tror på att det är när vi delar tankar och upplevelser med andra som vi kan se nya mönster och beteenden hos oss själva, som vi antingen vill skala av eller skala upp. Jag gillar när man tänker på något man inte tänkt på förut, när man säger något som inte sagts förut eller gör något man inte gjort tidigare. Utveckling.
