Att dela en plats
Att dela en plats – Smultronställen och rekreationsplatser
Jag pratar ofta om att skydda smultronställen och har skrivit inlägg om det tidigare, frågan har också ställts båda av och till mig under flera intervjuer jag gjort. Tankarna är inte slut än, de fortsätter här…
Jag skulle önska att jag kunde säga att jag gärna tipsar andra om mina egna rekreationsplatser och dolda smultronställen i naturen, vill inte vara egoistisk. Tänkt mycket på det där, och jag ser en skillnad i de lägen när jag faktiskt får DELA plasten, det kan göras på två sätt.
1, Jag tar initiativet till att dela med mig, jag bjuder med mig utomstående – vi delar platsen och mottagaren visar respekt och tacksamhet för upplevelsen och platsen i sig.
2, Jag stöter på någon annan på ”min plats”. Den som var där först är den som lite satt ribban för vad som ska gälla. I det här fallet tänker vi rekreation och kontemplation… Här blir respekten viktig, för den som kommer dit när någon annan är där smyger antingen vidare eller slår sig ner på tillräckligt avstånd för att ge varandra space. Trevligare att kliva fram och börja snacka? Nja, om man finner någon ensam i naturen är det säkert för att personen vill vara just ensam.
Svårt att förstå vad jag menar? Då har man nog heller inte förståelsen för vad det innebär att ha en stilla stund ensam i naturen, kanske för att man spenderat lite tid ute, eller för att man sedan barnsben är van att vistas med många människor runt omkring sig. Eller så är man tvärtom bosatt på en plats där det finns obegränsat med rekreationsplatser i naturen. Tillgången på dem varierar över landet har jag märkt.
Att dela en plats
I somras satt jag vid vattnet, på en avskild plats i naturen. Hit kommer det i stort sett aldrig någon annan. Men den här dagen gjorde några det. En familj med tre barn på ca 6-12 år. De lade ut sina filtar inte långt från mig, trots att stranden var stor. De drog fram solstolar, parasoll. Frysbox med fika. Badringar och strandtennis. Barnen var inte tysta. Cirkusen var igång.
Jag kunde ana att föräldrarna förstod att jag nog inte uppskattade det här, att det störde. Men det slog mig hur lite vi förmedlar den här respekten till våra barn. Att däremot inte skrika och föra liv på restauranger och i butiker tycks vi vilja fostra dem till, jag kan tycka det borde vara tvärtom. Att frihet, rörelse, glädje och skratt ska tas utlopp för, inne som ute, är jag helt med på – men i de lägen när någon varelse sitter där i kontemplation när vi kommer…då borde den där respekten kicka in. Då borde vi ge plats.
Jag gick såklart vidare, när jag insåg att de inte tänkte dela platsen med mig, utan valde att ta över den.
Någon vecka senare har jag gjort det svårare för andra att ta över min plats. Jag rör mig längre bort, lämnar stigarna, lyfter på grenar som hänger i min väg, viker av, klättrar ner och hittar en liten klippavsats att sitta på. Vad gör jag här då? Jo, men inget egentligen, sitter mest bara här och glor. Av någon anledning gillar jag det. Jag gör ingen grej av det, det är inte mindfullness eller meditation, det är bara jag som gillar att hänga på tu man hand med naturen. Men jag vill vara ensam.
Då hör jag någon ropa: ”Hallå!” Jag ser ingen, de måste vara en bit ifrån mig. Ignorerar rösterna, men de fortsätter, verkar vara två personer… ”Hallå!” Rösterna låter till slut så desperata att jag tror att någon är i fara och kanske behöver hjälp så jag svarar ”Jaaa”, varpå jag får tillbaka ett svar med Stockholmsdialekt ”Hur kom du ner dit, går det en stig dit eller har du klättrat ner?”.
Några av er kan säkert föreställa er känslan. Vad ska jag svara? Låter det här som personer, med respekt, som jag vill dela den här lilla platsen med? Det jag vill svara hade inte låtit så fint, så jag sa inget. Jag är åter tyst, vänder blicken ut mot vattnet igen och ignorerar rösterna som fortsätter ställa frågor om hur de skulle kunna komma ner till mig. Jag hoppades att de inte skulle hitta vägen ner. Det gjorde de inte heller.
Naturen är inte ett ställe där man tar plats, det är ett ställe där man ger plats. Inte förstöra, och inte störa. När du lyfter din egen naturnärvaro så möjliggör du för andra att göra detsamma.
Även om du själv inte vill söka lugnet i naturen, visa åtminstone respekt för de som vill det.
Linda
Det här inlägget publicerades första gången på Woods & Water i november 2021